[251001] En sista ordfäktning av märket Lars Norén. Det gäller en av de tre pjäser som hittats på hans skrivbord efter hans död. Ett pjäsmanus som befäster hans förmåga att göra människor synliga genom sitt sätt att vara, iaktta och samtala. Communion, som ju betyder gemenskap, artar sig till ett körverk av röster mellan en grupp slumpvis samboende människor, kanske lite tillfälligt psykiskt dysfunktionella, i en sorts uppehållsrum i någon form av institution.allt medan vemodet sänker sig.
Jag tror fortfarande att Göteborgs Stadsteaters dubbelpremiär 1983 av Lars Noréns familjedramer Natten är dagens moder och Kaos är granne med Gud behåller ställningen som de teaterföreställningar som gjort starkast intryck på mig genom åren. Sedermera följda av Brott o Straff på Backa Teater av Mattias Andersson. Grämer mig för närvarande åt att kanske inte få möjlighet se hans version av Hamlet på Elverket.
Nu sitter jag överst på Göteborgs Stadsteaters Studio. På själva scenen sju skådespelare i roller utan inbördes relationer. De känner uppenbarligen inte varandra sedan tidigare, de har bara råkat hamna på samma ställe av någon anledning, som man bara kan gissa sig till ju längre föreställningen pågår. Att de varit där olika länge kan man förstå av samtalen. Även om det inte handlar direkt om familjeuppgörelser så blir det successivt uppenbart att det är bakgrunden till varför de är där de är. Då och då återkommer, som ett sorts mantra, påståendet att någon ska skrivas ut, vilket inte sker.
Även om inte mycket direkt händer så är det ett både vemodigt, sorgligt och komiskt skeende som pågår på scenen med ett väl utvalt gäng skådespelare både tillfälliga och från den fasta ensemblen. De pratar för sig själva eller till någon av de andra som kommer och går ut och in i det anonyma, färglösa rummet. Det hela ter sig efterhand som ett strindbergskt drömspel med små individuella osammanhängande dramer, med en avlägsen dotter Agnes och med en utgång någonstans som ingen lyckas passera.
Alla de väl valda skådespelarna är fenomenalt bra på att forma sina särpräglade karaktärer, vare sig de är tystlåtna, utåtriktade, pladdriga, blyga eller expressiva i såväl tal som temperament och gester. Alla utom en av dem tycks vara runt medelåldern. Den yngste i gänget, (Hannes Ahlin), en tonårspojke, som bokstavligen ramlar in när dramat pågått en tid, mår uppenbarligen riktigt dåligt, tycks rädd för något och avvisar till en början allas försök till närmanden. En kvinna (Karin de Frumerie) blir så högljutt begeistrad över ett mobilsamtal hon till sin överraskning får från denna dotter Agnes (”tänk att hon blivit så stor att hon går på restaurang”) att de övriga bara tycker att hon stör i stället för att visa intresse för samtalet. Att denna kvinna, som i förbifarten säger sig vara både läkare och musiker, har ett svårartat förhållande till sin man (Ashkan Ghods), som då och då kommer på besök, blir uppenbart men oklart varför. Mystiken tätnar.
Eva Dahlman som regisserat det hela förvaltar, som den Norénkännare hon är, inte minst humorn i pjäsen. Philip Zandéns karaktär förefaller vara den som är särskilt social, charmerande, fysiskt livfull och handlingskraftig, tills ett maniskt beteende blir allt tydligare när han avslöjar sina konsumtionsvanor. Jessica Zandén skiner av godmodighet med en rastlös välvilja att vara alla till lags, så visst frågar man sig vad som ligger bakom. Steve Kratz är en stor tillgång, gladlynt, sympatisk och till synes stabil. Som skådespelare är han ny för Göteborgs Stadsteater men gammal i gamet i Stockholms teaterliv, inte minst som aktör i Norénpjäser. Hans karaktär fungerar som en sorts andhämtning i det i övrigt tämligen jagade gänget men väcker också frågan vad han gör där. Klara Zimmergren, mest bekant kanske för film- och TV-publik, bidrar till komiken medan jag misstänker att den som flertalet kan ha lättast att identifiera sig med är Stadsteaterns egen Fredrik Evers, van att ses i extremt talföra roller, men här sitter förunderligt passiv och tystlåten som en iakttagare. Till sist får jag den sorgsna känslan av att ha bevittnat ett utdöende släkte, människor som uttrycker sitt behov av gemenskap genom fysisk närhet att prata med varandra i stället för att ses försjunkna i den digitala världen utan närkontakt med den mänskliga omgivningen.
