[251001] Malin Isaksson debuterade 1995 med den prosalyriska Tiden skulle komma att röra vid mig. Sedan har det blivit ett flertal böcker, senast romanen Jag är Istanbul 2020, och biografin över hennes farmor, författaren Ulla Isaksson, i Boken om U (2023). I debuten fick vi vara med i ett barns inre och yttre världar, och i den nyss utkomna tunna romanen Den oändliga flickan, är vi tillbaka där. I två-tresidiga ”kapitel”, på ett ofta drastiskt språk är vi inne i Molly Eriksson Blooms huvud och hennes sista tid på förskolan Kosmos och avdelningen Mångrus där Amazonerna Lotta, Mio, Mella och Fredrika också går.
Det är en rysande energifylld och galen, rolig och vemodig upplevelse att få vara med Molly i hennes mission att rädda pingviner och isbjörnar från smältande isar, och barnen från George Blushs krig i Irakien (de tänker skicka brev till Vita Huset). Molly är ett världssamvete, och som ett sådant är hon klart bekymrad över tillståndet bland människorna. Inte många förstår vad som behöver göras, eller hur krisigt det faktiskt är.
Föräldrarna är politiskt engagerade, modern skriker rakt ut när USA går in i Irak, och Molly tar intryck
”Vad kan en ensam flicka göra för att George Blush ska förstå hur fel allting blir?” ”Fattar inte George Blush det? Att han kanske startar ett kärnvapenkrig. Att jag är så ung. Att jag bara är ett barn med många år framför mig. Fattar han inte att han är en livsfarlig människa?”
Även om det här utspelar sig i början av det nya millenniet är vi nog många som också i dag undrar vad det är som pågår i vår värld. Det är krig på närmare håll än på länge, klimatfrågan är ständigt i fokus, och att det på många ställen pågår en nedmontering av yttrandefriheten och därmed demokratin är svårt att prata bort. Som vuxen kan man få panik över allt det här, men hur upplever då barnen det hela? Även om det möjligen inte var fullt så illa på Mollys tid som man kan erfara det i dag.
Isaksson började sin författarbana som poet, och det är som poet hon skildrar Mollys vardagar. Vi är med hemma med de kärleksfulla föräldrarna mamma-morsan och pappa-puh, vid korta besök på ”dödscentralen” där mormor ligger, och självklart på förskolan med fröken-Kjell och fröken-Mona och senare också AK-47an, psykologen Anna-Karin Gripenhjelm som kommer in för att hålla koll på Amazonerna med Molly i spetsen. Det har hänt lite väl mycket tokigheter den senaste tiden tycker de.
Men trots sina vänner verkar Molly vara ganska ensam, och hon tycks börja ”tappa det” när hennes protester/aktioner blir alltmer skruvade. Hur skulle en sexåring kunna uttrycka och förklara vad hon känner och anser sig förstå om inte det finns särskilt många vuxna som tycks kunna hantera det? Hon börjar provocera och ställa obehagliga frågor ”Varför får vi inte prata om död och krig på dagis?” Ja, vad får och kan och bör vi prata med våra barn om?
”Alla tittar på mig när jag berättar om det oändliga tillståndet. Om dödsplatserna och dödssätten. El genom kroppen som en chock som slår ut hela systemet. Stenarna i ryggsäcken uppe vid kraftverksdammen. Eller pillren som nästan alla mammisar och pappisar har i badrumsskåpen, mot oron alla de där värsta dagarna.”
Det är väl inte så där helt ovanligt att barnen får säga sanningen om vår tillvaro i litteratur och på film. En av de mer extrema jag kommer att tänka på är Oskar Matzerath i Günter Grass Blecktrumman, men det finns rimligen många exempel. En snällare variant är Hugo hos Maria Gripe, han som inte riktigt har tid med skolan när det finns så mycket i naturen han tycker är viktigare.
En bland många saker som händer med Molly är att hon plötsligt inte längre vill bo och sova inomhus i hemmet. Hon drar ut en sovsäck och lägger sig intill husgrunden, medan föräldrarna är snällt (eller mesigt?) accepterande.
På Kosmos drar hon igång fler och fler ”aktioner”. De släpper repet och springer åt olika håll rakt in i skogen vid en promenad. Och en dag på fredagsvattenleken:
”Jag drar in all luft jag kan få plats med i lungorna. Två säckar innanför revbensgallret. Sedan faller jag framåt och jag känner att det blir ett högt plask. Men jag hör inte ljudet för mitt ansikte, mina ögon och öron är under ytan. Här ligger jag kvar. På mage i vattnet. Här ska jag ligga tills allt stannar och stillnar. För att försöka fatta hur en oändlig flicka ska kunna växa upp. Med armar och ben och skallen i någorlunda behåll. Den oändliga flickans gränser och möjligheter. Det susar i huvudet. Det dånar i armarna men jag ger inte upp. Jag kan vara extremt envis. Jag har kapaciteter.”
Det är våldsamt, härligt befriande, roligt och ytterst sorgligt på en och samma gång att läsa Malin Isakssons poetiska berättelse om vår tid genom ett av alla barn som vill och måste få leva.
