[251019] Månne är ”Klenoden” den sista i Östergrens löst sammansatta djupt inträngande serie om Sverige i världen som påbörjades med ”Gentlemen” och fortsatte med ”Gangsters” och ”Renegater”: Det känns så, avslutet är så definitivt som det kan bli. Men med Östergren kan man aldrig veta.
Med ett språk som inte liknar något annat ger sig bokens jag i kast med att utröna mysteriet om hur en poet som Heinz Konradsson kunnat bli så orimligt populär hos nomenklaturan i Sverige att han upphöjts till Nationalskald och därtill får Svenska Akademins finaste medalj. Poeten i fråga har nämligen alltid varit en trogen fredsvän och motståndare till allt vad nationalism och krig heter. Hans dikter har varit samhällskritiska, riktade mot modernitetens destruktiva sidor, som i verket ”Plastängeln”. Men under pandemins relativa stillhet verkar något hänt honom – en fosterländsk omvändelse.
Som person är Heintz Konradsson omedvetet obehaglig, men märkligt nog drar hans persona till sig det motsatta könets intresse. Kvinnorna faller för honom, hans nonchalant avvisande beteende till trots. Till hans osmaklighet hör också en fallenhet för frossande och dekadens i ordets rätta bemärkelse; när det är dags att ta emot Akademiens medalj och hans närmaste vän just före ”rättat upp” honom, tvättat av honom och tvingat på honom en frack över den voluminösa kroppshyddan klarar han med nöd och näppe att ta sig upp för trappan i Börshuset.
Östergrens beskrivning av Heintz vandring steg för steg är en sann litterär bedrift. Läsaren blir själv överviktig, släpar sig stånkande och stönande, hjärnan på kokpunkten, ansträngningen, andetagen, hjärtslagen, alla andra som lätt och ledigt steppar förbi med förundrade blickar, är så både mångordigt men exakt beskrivet att jag som läsare tvingas fundera på hur jag sköter min egen motion och mitt intag av mat och dryck.
Där lämnar berättaren huvudpersonen just uppkommen för trappan, pustande och i största behov av vila.
Själv beger sig bokens jag ut på research. Han måste få veta bakgrunden till författarens tvärvändning, Inte kan det vara så enkelt som att poeten plötsligt såg ljuset under covidpausen?
Tåget till Stockholm, ett rum hos fru Axell, en minst sagt märkliga uppenbarelse, och därifrån utflykter tlll personer och platser i den märklige Heintz Konradssons liv.
Bokens jag tvingas gå till källorna i poetens vidsträckta släktdjungel, byggmästarfamiljen vars fredsarbete i de finare salongerna anknöt till en större rörelse av motstånd mot krig hos den bildade borgerligheten. Här briljerar Östergren genom ett slags grävande journalistik (inte olik den han utförde i sin thriller ”Twist”) med syftet att belysa fredstemat i en elegant Östergrensk ”bok i boken” om fredsrörelsen.
Han låter Erling, senare Envoyén, vars efterlämnade material han erbjuds tillgång till, berätta om madam Rosika Scwimmer, Henry Ford och det skepp från USA till Europa som fullt med dåtidens etablerade fredsvänner lade ut från USA för att resa till Europa.
Väl framme skulle de sammanstråla vid Grand Hotel i Stockholm och den fredskonferens, som var tänkt att avsluta kriget 1916. Här nämns också ”Den osynliga handen”, och om fredsskeppet skrev Heintz Konradsson sin samling ”Dårskeppet”.
Evoyens/Erlings dotter Vivi och den hemlighetsfulle UD-mannen Magnus öppnar dörrar till hemligheter i Sveriges ”deep state”, och vid de upprepade kontakterna med Heintz fd fru Lisbeth, och hennes hemlighetsfullt bryske (och ryske) inneboende Andrej, uppenbaras en kampanj – en konspiration – i det tysta vars avsikt på kort tid mist sin betydelse när Sverige oanat byter fot i frågan om medlemskap i Nato. Samma ”osynliga hand” som en gång förhindrade att 1916 års fredskonferens i Grand Hôtel blev ett fiasko lyckades nu föra Sverige – efter mer än 200 av fred och alliansfrihet – in i Nato.
Efter att som läsare fått möta en bred och mångbottnad flora av personer och nätverk skapar Östergrens litterära pussel ett tänkbart scenario för hur Sveriges politiska, kulturella och ekonomiska utveckling under 1900-talet kan ha gått till. Den medvetna otydligheten frigör tankarna, och de till synes onödiga men roande utsvävningarna i såväl i den egna tidigare produktionen kastar ljus över den mylla ur vilken händelserna och personerna kunnat uppstå.
Hur Heintz Konradsson själv ”över en natt” kunnat vända sin tidigare perifera poesi från att ha varit pacifistisk till att bli ursvensk, hjältehyllande och manande till kamp – bli en ”beredskapspoet” – löser Östergren genialt: det är inte Heintz Konradsson som ändrat sig, det är läsarna, svenskarna själva, som blivit nationalister.
Med Östergren tvingas jag konstatera samma sak. Kanske har ”Den osynliga handen” lyckats bryta medvetenhetens motstånd och trängt djupt in i befolkningens sinnen. Östergrens fredstendens blir tydlig, han pekar inte, men förklarar den lilla människans utsatthet i de stora krafternas spel – det finns människor med ansikten och identitet bakom krig och intriger, bakom maskerna.
Och som i den tidigare trilogin – denna måste ses som en ”lös” fjärde del – inser jag att Östergren åter har låtit oss luras av en bok om något som visar sig handla om något helt annat; om fred, fredens förutsättningar och den osynliga hand som gör det möjliga omöjligt. Jag ser fram emot att bli lurad många gånger till. Klas Östergrens landskap av ord är en ynnest att få vistas i.
