[251105] Den här romanen avslutar det som Karam själv kallar ”rymdtrilogin”. Denna inleddes med debutromanen Händelsehorisonten från 2018 och fortsatte 2021 med den med rätta hyllade Singulariteten. Titlarna är alla lånade ur astrofysikens terminologi och samtliga böcker präglas av Karams poetiskt laddade prosa, som på något sätt lyckas vara på samma gång mässande och lätt som försvinnande vattenånga. Långa stycken är som sjungna legender eller myter, sorgesånger eller hjälteepos – skillnaden är hårfin.
Språket är hennes eget, både sinnrikt, smakfullt och raffinerat, men tonfallets allmänna stämning känns igen från andra författare i Sverige som gärna skriver fram teman om rasism, förtryck, flykt och det som ibland kallas ”det globala syd”. De vill alla mana fram storslagna känslor inför de utsatta. Just den här, avslutande delen i trilogin, har också undertiteln “en kärleksroman”. Men jag tycker nog att dess främsta tema – liksom debutens – är våld.
Här skildras förvisso kärleken mellan tonårsvänninorna Mende och Rozalin, som slutar i tragedi när Rozalin mördas efter att försökt få ut sin lön från restaurangen, och Mende nästan dör av våldet hon med. Här skildras även Mendes lillebror Mohammeds kärlek till sin storasyster, som han nu söker på den svårbestämbara boplatsen Campo, som Mende berättat om. Vi möter också den vuxna kärleken mellan Trini och Mende, den tid hon vistades på Campo – en kärlek mellan unga kvinnor som de gömmer för andra på Campo och träffas i lönndom i turiststugorna. Dessa har Mister låtit bygga innan stora delar av området föröddes av anlagda bränder. Bränder som också slukade denne lokale storbondes ägor, denne Mister själv, till allas förtjusning. Liksom restaurangen som ägdes av Rozalins mördare brandbombades, varefter Mende kort besökte sin lillebror en sista gång i staden och sedan försvann. Nu får han höra historien om sin systers tid på Campo från Trini och från Mona, en modersgestalt som tar sig an unga flickor som flyr till Campo från andra sidan gränsen eller eländet i staden.
Alla rör de sig – vid sidan av många andra namngivna som blir svåra att hålla reda på för läsaren och därmed besvärande ansiktslösa – i en abstraherad omgivning som förstärker den mytologiska känslan. Platserna bär drag av det oreglerade flyktinglägret Utkanterna från Händelsehorisonten, liksom av staden vid havet med sin ”cornich” från Singulariteten – gatan med restauranger och barer längs stranden, varifrån unga flickor försvinner i det papperslösa livets skyddslösa råhet. Här finns tydligt utpekade, ansiktslösa andra i form av ”vita” och ”turister” och ”poliser” och så då ”Mister”. Platserna kan vara varsomhelst och ingenstans, fienden saknar konturer och ansikten – men här finns en gräns i närheten och på dess andra sida har ett krig rasat.
Namnet Campo skvallrar om spanskspråkig trakt, men de som inte flytt hit över gränsen har alla engelska namn, växter och djur och mat kommer från alla möjliga håll och så även de flyendes namn. Ja, här finns till och med en jordgubbsplantering för självplock, som vore Campo med sina mango-, fikon- och papayaodlingar placerat längs landsvägen mitt i den svenskaste sommaridyll. I debuten sökte Karam något liknande, men då genom att helt enkelt förbli vag, vilket jag inte tyckte fungerade särskilt bra alls. Här arbetar hon i stället med att peppra med konkretion och detaljer, vilket verkligen pumpar liv i miljöerna – trots omöjligheten att nagla fast deras geografiska hemvist.
Jag förstår poängen: Vietnam är nära, allt det här kan hända var som helst, så ta bilderna till dig även om du nu lever tryggt i norr. Men även om miljöerna lever förblir människorna oftast som skissade drömmar, skuggfigurer i händerna på den allseende berättarens flinka dockspelarfingrar. Detta är nog priset för Karams vackert slingrande prosastil – att karaktärerna avhumaniseras där uppe på lyrikhöjdernas armslånga avstånd. Vi får i någon mån veta vad som sker dem, höra saker de säger, men vad slags människor de är förblir i stora stycken ogestaltat, precis som vi aldrig kommer särskilt nära gudarna och hjältarna i mytologiska epos.
I Singulariteten hanterades denna litterära svaghet briljant genom insättandet av ett konkret jag, en på många vis sannare bild av berättarperspektivet i trilogin än alla dess utsatta gestalter: en ”vit” observatör, offer och tvivlare i ett som blåste liv i det mänskliga. I den här boken kommer denna slags närhet så småningom, men tyvärr först alldeles mot slutet och då helt kort – när Mende i en transkriberad intervju berättar sin historia för Trini, efter flera andra kortare transkriptioner av andra flyktingflickors berättelser om att passera gränsen för skitjobb eller livsfarlig prostitution – eller att fly tillbaka till krigets land från samma sak.
Avhumaniseringen är än tydligare när det gäller böckernas andra (de ”vita”, ”turisterna”, ”poliserna”), men detta är säkerligen avsiktligt. Karam vill måla en enkel bild med goda och onda och till pensel med svart och vit färg har hon sitt undersköna språk. Det förblir oklart om bilden av orcher mot hobbitar, förutom hjältarnas, även är hennes egen. Också i detta avseende sticker Singulariteten ut av de tre böckerna, då den komplicerade de här perspektiven på flera intrikata sätt som störde det svartvita upplägget i de andra två böckerna. Inte minst detta gör just den romanen till den enda man måste läsa i den här trilogin.
I Händelsehorisonten vävdes avhumaniseringen av den ansiktslösa ”vita” fienden in i en dröm/myt om hur flickan Milde, efter att ha brandbombat några myndighetsbyggnader för att protestera mot dragningen av en motorväg – liksom Mende brandbombar restaurangen vars ägare mördat hennes bästa vän, kanske käresta, Rozalin – inte alls avrättas utan utses att åka in i ett svart hål och från andra sidan händelsehorisonten skicka budskap om allt Utkanterna nu ska få, och då uppmanar barnen i Utkanterna att kasta sandfyllda konservburkar på passerande bilar från bron över motorvägen, så att de ska få mer därför att människor de inte känner eller känner någonting för, dödas och skadas.
Är detta en parodi på den unga, flammande revolutionärens enögt kontraproduktiva våldsiver? frågade jag mig men förblev svaret skyldig. Även i den här boken finns en verklighetsfrånvänd dröm om befrielse genom våld: mordbranden som dödar Mister och föröder hans ägor, och även delar av Campo. I verkligheten kommer förstås bara en annan Mister, och nu i sällskap av militär, liksom en annan restaurang öppnar på cornichen i den brandbombades ställe. Nej, någon revolutionär tråd finns här inte trots spridda slagord, den ersätts av hämndmotivet – hatet.
Det handlar om att ge igen mot de som skadat mig och mina nära, kosta vad det kosta vill, bara jag själv fylls av upprättelse när svinen får vad de förtjänar. Vad som händer med de löjliga vita turisterna är betydelselöst. Känslorna är högst begripliga, särskilt i ljuset av detaljerna i Mendes intervjutranskript som avslutar boken. Men liksom i Händelsehorisonten skaver gestaltningen genom allt det som inte berörs när våldet kommer på tal.
Ty vilka fanns på restaurangen när den brandbombades av Mende? frågar jag mig. Andra anställda? Gäster? Blomsterförsäljaren som oturligt kommit in just då? Hur gick det med brandsoldaterna som ryckte ut? Spred sig branden till andra hus intill? Vad hände med allas nära och kära? Var Mister ensam i sitt hus, eller hade han tjänstefolk där, arbetare på fälten som strök med, kanske en trädgårdsmästare, en familj med barn och en barnflicka som också brann inne? Hur många människor fanns i myndighetsbyggnaderna som Milde stack i brand och hur påverkades deras familjer av dådet? Vilka är alla de människor som förintas när deras bilar krockar efter att de sandfyllda konservburkarna som barnen på Mildes uppmaning kastar från bron krossat vindrutorna?
Karams kalkylerade tystnad kring allt detta högst relevanta tar udden av den empati hon diktar fram kring Milde och Mende och alla de andra. Men kanske är det ändå just här den mörka materia som titeln talar om döljer sig? Det obegripliga Mörkret som i berättelsens myt dväljs i Campos utkanter, dit bara Mona törs gå? Det oresonliga, suicidala hatet som klär sig i förljugen revolutionär dräkt – och dess konsekvenser som i hjältedikten inte får benämnas?
