[251107] Juan Rulfo är ett aktat namn bland Latinamerikas författare, länge har det sagts att han endast publicerade två böcker i mitten av 50-talet. Det handlade då om novellerna i ”Slätten i lågor” och romanen Pedro Páramo, men redan 1980 gavs det i hans hemland Mexiko ut en samling noveller eller ”filmtexter” som de hette då. Rulfo var nämligen ett tag inne på att skriva filmmanus. Men den samling som nu kommit ut på svenska för första gången måste ses som noveller i sin egen rätt, även om några har varit tänkta att filmas.
Yvonne Blank har översatt Guldtuppen och andra berättelser, för Lindelöws som förra året också nyöversatte de första verken. Ett informativt förord är skrivet av Oscar García, docent i spanska vid Göteborgs universitet.
Juan Rulfo (1917-1986), var något av en föregångare till ”den magiska realismen”. Hans märkliga roman Pedro Páramo utspelar sig i den fiktiva byn Comala som bebos av döda personers skuggor eller kanske andar, och influerade García Márquez till att skapa sitt Macondo. ”Slätten i lågor” är däremot skriven mer i den socialrealistiska stilen, fast ändå inte riktigt. Rulfo var ytterst självkritisk. Han skrotade flertalet manus, även om några få faktiskt blev färdiga filmer. Till exempel Den hemliga formeln, som fick pris för bästa experimentella film i Mexiko 1965. Manuset till den filmen är en dikt med mörka och dystra utsagor som får mig att tänka på César Vallejos besläktade uttryck. Och Guldtuppen har blivit filmad två gånger, 1964 och -85, den senare av Arturo Ripstein, en i dag välrenommerad regissör.
I den längsta berättelsen, Guldtuppen, (här kallad kortroman) följer vi Dionisio Pinzón genom livet. Med en obrukbar arm är det inte många arbeten han kan utföra. Så han är byns utropare, en som går runt och informerar invånarna om att en ko eller get eller människa har försvunnit. Han får ofta endast betalt om man hittar den/det bortsprungna, det innebär med andra ord en ekonomiskt frugal tillvaro. Men mer eller mindre av en slump kommer han i kontakt med en stor man inom tuppfäktningen, de samarbetar till en början och senare får Dionisio egna tuppar han tävlar med. Och den från början knappa tillvaron förändras å det grövsta.
Han gifter sig med en sångerska, de får en dotter som lämnas vind för våg. Skriven i en lätt distanserad berättarton, i rakt och enkelt språk handlar det om uppgång och fall, för både kvinnan och mannen. Jag inbillar mig först att det är avsaknaden av den laddning Rulfos ord och beskrivningar brukar ha som gör att jag inte fullt ut tänder på Guldtuppen, men kanske det istället är själva berättelsen jag inte går i gång på?
Sedan följer tolv berättelser mellan en och tio sidor korta, skrivna mellan 1945 och 1984, varav ”Livet är inte att lita på”, är den allra första text Rulfo fick publicerad. Det är en varm och poetisk skildring av en ännu ofödd:
”Visst var det lite besvärligt att behöva ligga ihoprullad som en snigel, men han hade det ändå bra där inne; han sov mest hela tiden och var framförallt full av tillit, den tillit som kommer sig av att man får ligga och gunga i den stora och trygga vagga som är ens mor.”
Redan efter tre korta noveller får jag en annan känsla än jag fick av kortromanen. Plötsligt upplever jag den spänning eller laddning jag är van vid att läsa hos Rulfo, där det känns som att det händer något i var och varannan mening. Själva landskapet och klimatet, som är så betydelsefullt i hans första böcker, är inte lika närvarande här men finns ändå med.
Rulfo visar hela tiden en stark medkänsla med människorna, oavsett hur de beter sig eller vad de har gjort. Och som i hans tidigare böcker utgår mycket från gammaldags patriarkala och machobetonade oskrivna lagar och traditioner. Det handlar inte sällan om hämnd.
En novell berättar om en man som sköt en annan som våldtagit hans dotter. En man rider in i en by som vilken cowboy som helst, det var länge sedan han var där och väntar sig att direkt bli dödad för sådant han tidigare gjort människorna där. Och det blir han också.
En kvinna lämnar en tioåring att ta hand om sig själv, han frågar sig om det verkligen var bra att hon älskade honom så mycket för att sedan överge honom:
”Jag har alltid varit ensam. Alla närstående är döda sedan länge och under vandringen genom livet har de lösts upp och skingrats, på samma sätt som molnfragment skingras för vinden.”
Juan Rulfos pappa dog när sonen var sex år, mördad, och hans mamma dog fyra år senare. I flera berättelser betonas vikten av att inte engagera sig för djupt i andra människor, det är väl rimligt att det kan vara påverkat av hans egna erfarenheter. Som en prostituerad kvinna säger:
”Glöm det där med att man ska älska sin nästa. Själv hade jag till exempel en moster som jag älskade. Just när jag var som mest fäst vid henne dog hon, och det enda jag fick ut av alltihop var ett hjärta fullt av hål.”
Författaren arbetade i tjugo år vid det nationella institutet för ursprungsfolk och engagerade sig i rasfrågan, om hur ursprungsbefolkningen blev bemött. Han var där redaktör för över tvåhundra antropologiska böcker. I ”Upptäckaren” vill huvudpersonen ha ett intyg på att han inte är ”indian”, han hoppas därigenom att bli bättre behandlad. Självklart fanns inget sådant intyg.
Samlingen avslutas med ett brev Juan Rulfo skrev till en flickvän i februari 1947. Han arbetade som någon slags förman på en gummifabrik, och skildrar arbetarnas hälsovådliga miljö. Hur de, för att låna Folke Fridells ord, blev reducerade till ”maskinbetjänter”.
Ensamhet och elände, våld och död är grunden för mänskligt liv i Rulfos litterära värld. Men i en historia får en prostituerad kvinna en man efter sig som inte enbart vill knulla. Senare gifter de sig till och med, och kanske att den faktisk slutar någorlunda ”lyckligt”.
