[251111] En älskad person är död, vem framgår inte tydligt, men kanske en far, och poeten försöker finna vägar till tröst och förlikning. Men hur skriver man om någons död? Är det inte någonting fullständigt obegripligt att en person plötsligt inte längre finns. Finns det ens några ord som kan uttala dessa känslor?
”Det finns inte längre något språk
There is no longer any languageIl n´y a plus de langue
Es gibt keine Sprache mehrMan kan säga det på flera språk”
”det spelar ingen roll hur många
språk jag använder, det finns
i alla fall inget språk längre”
Poeten försöker trots allt hantera denna nya situation i diktjagets verklighet, och hon gör det i sin nya samling, Den underjordiska floden. Det är Eva Ströms tjugonde bok, hon ses väl främst som poet men har även skrivit prosa. En gång var hon läkare, men har sedan åttiotalet levt som författare, kritiker och översättare.
Den underjordiska floden består mestadels av korta och koncentrerade dikter, stundvis i glesa rader.
Den dödes hem ska tömmas, ett liv stuvas undan. När bar han de här kläderna? Och alla dessa skor? Tingen som är fyllda av känslor och minnen, en lång historia avbryts, relationer tar slut.
Och allt han inte hann med; hämta ut passet, lyssna på Sommarprogrammen, eller lösa färdigt ”det förbannade korsordet”.
Det kanske extra smärtsamma i att någon dör i den vackraste av årstider
”Man sa att döden inte passade honom, att den
inte hade med den ljumma kvällen att skaffainte med en sådan här
fågelsångsträdgård”
Inte sällan börjar en dikt lite ”neutralt”, om träd eller blommor, för att i slutet dras in mot personens död och känslorna kring det.
I början
”Trädet, som levt med oss
i femtio år – utan kronskadorEtt bigarråträd, övervuxet med mossa
Åldrat, en gren hade slitits av”
och de sista raderna
”Allt som är dött måste hämtas
Måste forslas bort”
Det är en myckenhet av träd, något som uppenbarligen är betydelsefullt för Eva Ström. Hennes förra diktsamling heter för övrigt Jag såg ett träd. Träd är en vanlig symbol för det rotade livet, för stabilitet och trygghet. Men även ett träd kan skadas, såras.
På vissa ställen verkar det som att personen dog i en olycka, men det talas också ibland om att det sagts att det inte finns någon människa som aldrig övervägt självmord
”Det är inte sant, ville jag ropa med de ofödda barnen
Det är inte sant!Den som redan som barn vet vad döden är
vill inte beröva sig livetDen som redan som barn vet
att det under marken, den vanliga flodenfinns en mörk tvillingflod som följer
en människa på hennes livsväg”
Ett underliggande mörkt vatten, den svarta underjordiska floden. Vad står den för? Eller saltfloden, där ”Ditt ansikte ska skrubbas” ?
Diktjaget frågar sig ”Vanhelgar jag döden genom att tala om den”. Man kanske också kan fråga sig om döden finns om man inte pratar om den. I dagens bildvärld, där allt ska förevigas genom våra mobilkameror; kan man fotografera döden? Och kärleken, hur avbildas den?
”Hur kan kärleken ligga så nära döden
Svärtan i rymden
varats
innersta
kärna
som vi tillsammans
förnimmer
Hur kan de döda öppna och förlösa
så mycket
förvedad kärlek?”
