[251115] Att i teaterföreställningens form, i det här fallet monologens, ta sig an en gestaltning av de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam är ingen avundsvärd uppgift och man kan inte annat än hysa största respekt för ambitionsnivån i ett sådant företag.
Att det är på förhand dömt att misslyckas ligger nästan i sakens natur, ty hur skulle så komplicerade förlopp låta sig beskrivas eller utredas i formen som står till buds? Men man kan ändå börja, vilket är vad skådespelaren Johan Gry gör. Han väcker frågorna och överlåter åt oss i publiken att svara på dem, eller låta bli.
Han gör det heller inte lätt för sig. Han har böckerna, urkunderna, på bordet, men där ett medverkande, ’öppet’, manuskript att hantera hade varit en naturlig faktor för att skapa rytm och någon form av handlingsförlopp i den sceniska gestaltningen är han nu hänvisad till sin ensamma gestalt, sitt inre, som i stället blir en levande bild av den vanmakt till följd av okunskap som måste ledsaga berättelsen för en publik av i dag.
Där skulle en förankring i ett par grundfrågor omkring religionen, som den enkla skillnaden mellan det att ’tro på Gud’ och det att leva med en ’gudstro’ kunde varit en utgångspunkt, relationen mellan den valda livsåskådningen å ena sidan och den vetenskapligt erövrade kunskapen den andra.
Föreställningen går emellertid inte in på diskussioner eller samtal av sådan art, utan väljer i stället att skapa en bild av den enskilda människans sökande och den blir inte alla gånger lika lätt att följa med i. Ett enkelt släktträd, ett teaterprogram med ett par kunskapsrelaterade texter hade varit möjliga ledsagare, men programmet teatern förser publiken med består inte av mycket mer än en hopvikt papperslapp, där inte de mest elementära fakta finns redovisade.
Det är inte lätt att förstå vad teatern velat med ett sådant slarv i själva grundförutsättningarna för att sätta sig in i, och följa med i, en så komplicerad medvetandeväv som förhållandet mellan det vi omtalar som de ’abrahamitiska religionerna’, judendom, kristendom och islam, men det får oundvikliga konsekvenser för halten i förståelsen.
Syftet med föreställningen är ju inte att relatera dessa frågeställningar till dagens politiska landskap, vilket hade varit långt enklare, utan att tränga in i ett närvarande, nutida medvetande för att ge insikt i de olika religionernas världs- och människosyn och det är förmodligen att greppa efter för mycket i teaterföreställningens form. Det hade förmodligen varit bättre att renodla den som en klockren föreläsning utan andra yttre attribut än det mänskliga sökandet. Den ensamma människans vilsenhet har de flesta redan med sig till teatern, nu hade man kunnat erbjuda en pedagogik bortom historielektionens, vilken Gry utförligt ger. Men den uteblir och åskådaren hänvisas till de förkunskaper han eller hon har eller inte har, vilket öppnar för ännu en känsla av ensamhet.
Kvar stannar trots detta tryggheten i att ha blivit medveten om ambitionsnivåns existens, vikten av att den existerar och kommer fortsätta så.
