[251118] Boken om Syvert Löyning är den femte i Knausgårds ”serie” av existentiella romaner som med ”Morgonstjärnan” som plattform trampolinar sig ut i skilda riktningar. ”Nattens skola” som föregick ”Arendal” blev en litterär parallell till Faust, men ändå väl förankrad i den norska bergigt havsnära myllan.
Men nu är det 1967, huvudpersonen är Syvert Löyning, far till Syvert i ”Vargarna från evighetens skog”. Pappan Syverts liv får här ett slags förklaring där han i sin påtvingade paus i Arendal, sedan hans bil havererat i en uppförsbacke nära stan, under ett dygn i väntan på att bilen ska bli lagad upplever och lever ut ångesten från sin egen barndoms splittrade familjeförhållande, sitt äktenskap och sin längtan efter sitt livs kärlek; sjuksköterskan Sasja som han träffat under ett hemligt uppdrag i dåvarande Sovjetunionen.
Hur en bok så full av introverta tankar kan fängsla är i sig ett mysterium. Med de små tingens totala närvaro, mörker, ljus, berg, detaljer, vägar och människor som kuliss tuggar sig Syvert igenom sina barndomsminnen. Den inre dialogen dominerar utan att bli det minsta besvärande; läsaren tillåts bli en fluga på väggen i Syverts huvud. Tankarna handlar om det mesta från döden till livet bortom, eller rent av parallellt, och skapar ett driv där huvudpersonens tillkortakommanden inte bara blir igenkännliga utan också begripliga. Syvert är, trots sitt arbete som ingenjör och tidigare militär, en man utan den inre resning som hjältar brukar ha. Han har grava alkoholproblem, och är en minst sagt vacklande karaktär. Någon som i sin förmenta vardaglighet kunde vara precis vem som helst.
Under vistelsen i moderns Arendal på västsidan av Oslofjorden drabbas Syvert av svår saknad efter Asja. Många gånger har han tänkt att bara köpa en biljett och åka utan att någonsin komma tillbaka. Men Bodil dyker upp och påminner honom om deras gemensamma barndom. På gatan möter han en ung man med gitarr som lämnar spår som är på gränsen till hallucinogena i hans sinnelag. Han följer tillfällets infall, kör bil på fyllan och på isen mellan staden och ön Hove där hans barndoms kyrka ligger. Och där, i kyrkan, visar sig spiritister hålla hemliga sammankomster. Den unge gitarrmannen är en av dem. Närvaron av parallella världar underbyggs av Syverts konstanta fylla och hans inres kamp för att behålla förnuftet. Döden är det levandes ständiga följeslagare, men utan livet vore döden ingenting. Stämningen kommer att följa Syvert ända till dess att han lyfter telefonluren och beställer ett utlandssamtal.
Men innan det händer hinner han komma hem till Elena, Joar och Syvert ”Syvertsson” (som återfinns som vuxen i tidigare böcker) och låta sin svaghet för alkohol få idyllen att spricka. Det är i beskrivningen av Syverts tankar under arbetet med att underhålla och förstärka sin berusning som Knausgård visar sin styrka som författare. Sällan har en alkoholberoende skildrats så skickligt.
Knausgård har dessutom en märklig förmåga att som Garcia Marques eller Bulgakov låta verkligheten nudda vid evigheten, ser storverk i detaljer och anar, bakom och under allt som sker, en helt annan värld som verkar styra utan att synas, påverka utan att vara påverkbar. Litterärt kallas det magisk realism, och i den genren är författaren definitivt både en mästare och en nyskapare.
Tidigare böcker i serien har varit tämligen omfattande, men i Arendal nöjer sig författaren vid blott 239 sidor, men dessa är – kanske som kompensation – betydligt mer komprimerade och berättelsen stramare sammanhållen. Varje ord vägt på guldvåg. Om någon söker politisk eller tendentiös riktning finns den i människorna själva, i frågan om varför de blev som de blev, lever det liv de lever och tvingas göra de val de gör. Varför de flyr från sig själva eller gör vad de kan för att bli fria från sina nedärvda bojor. Och om den ständigt gäckande kärleken. Men den kan också hittas i den faktiska kontext vi människor lever i: en ytterst osäker framtid där andlighet kan bli en allt större del av livet.
Det känns som om Knausgård vill öppna vägar för tanken att nå existensens djupare mening mer än att spränga gränser. Han tassar på naturvetenskapens yttersta förklaringar men väver samtidigt in djuppsykologiska fenomen och lyckas implementera dem som självklara ingredienser i vardagens grå där vissa människor är mer mottagliga än andra för oförklarliga fenomen. Många har beskrivit såväl boken som serien som en magisk dystopi. Jag håller inte med. Det är en bok – och en serie – som inger hopp om att livet och människan finner vägar ut ur mörkret.
Ytterligare en bok i ”Morgonstjärnans” efterföljd lär vara på väg: ”Jag var länge död”.
Tidigare böcker i serien: Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog, Det tredje riket, Nattens skola.
