[251120] Intervjuad inför premiären på Tjechovs Måsen svarade regissören Yana Ross, på frågan vad hon hoppas publiken har i tankarna när den lämnar föreställningen, att de går hem och kramar sina barn och säger att de är kloka och begåvade. Pjäsens mor-sonrelation är ju det omvända med ett riktigt tragiskt slut. Eller hur ska man egentligen tolka slutet på den här föreställningen, när ljudet av det väntade skottet uteblir.
Det är tredje gången nu sedan 2018 som regissören Yana Ross, sedan 2022 husregissör på Berliner Ensemble, tar sig an en pjäs för Göteborgs Stadsteater med samma scenograf och kompositör, den New York-baserade Zane Pihlström respektive den Mölndal-baserade Jonas Redig. Efter hyllningen av Ross tolkning av Ibsens Ett Dockhem och Maja Zades mer diskutabla pjäs Skål för livet (Abgrund), recenserade här av mig, är det nu hennes favoritdramatiker som gäller, nämligen Anton Tjechov och hans pjäs Måsen. Om Yana Ross där lever upp till epitetet avantgarde-dramatiker låter jag vara osagt. Det skulle i så fall bestå i att hon ganska respektlöst försvenskat handlingen med namn och allt och låter den utspela sig i svensk midsommar med dans, majstång och folkdräkter med känslor som tar sig oönskade vägar. Att det hela utspelar sig på en lantgård aviseras redan i en inledande scen, där skådespelarna gör entré muande i rad på alla fyra med ett från kossor inövat kroppsspråk. Löjet tar sig fortsatt lite nya uttryck för de skrattsugna.
Victoria Olmarker tar, i rollen som den avdankade och självgoda skådespelaren Irene, som vanligt ut svängarna när det gäller att positionera sig i händelsernas centrum, i detta fall på bekostnad av sonen (Emil Ljungestig), vars författardrömmar hon definitivt krossar genom att betrakta hans pjäs som ospelbar. Själv vänslas hon demonstrativt med pjäsens etablerade författare (Yngve Dahlberg) här döpt till Maximilian. Ospelbar kunde man väl också kalla det tillfälliga scenbygge i scenen som konstruerats för den aviserade teaterpremiären, som alla bjudits in till men som visar sig komma att bli spiken i kistan.
Hela Zane Pihlströms scenografi av lätt förfallen bondgård är annars den stora tilldragelsen med gårdens ägare Sorin (Johan Gry) här kallad Pär, sittandes som åldrad pensionär halvsovande i en rullstol och längtar därifrån, vilket väl de alla gör – som vanligt i Tjechovs pjäser. Ett helt igenom bra skådespeleri av en samspelt ensemble i ett spännande både scenografiskt och musikaliskt landskap är en utmärkt anledning att utsätta sig för denna känslomässiga och längtansfyllda smältdegel.
