[251124] I sin moderna klassiker Världen av igår (finns på samma förlag som den här boken!) nämner Stefan Zweig helt kort – närmast i förbigående – att han efter sin landsflykt från nazisternas Österrike till London ordnade så att den surrealistiske konstnären Salvador Dalí bjöds med på ett av Zweigs besök hos den då cancersjuke Sigmund Freud. Dalí ska där ha tecknat ett porträtt av Freud, så mörkt i ton och stämning att Zweig aldrig tordes visa Freud den färdiga teckningen. Ingenting annat är känt om tillfället, men utifrån Zweigs korta notering har den franskfödda historikern Clémence Boulouque skrivit en både spänstig, tankeväckande och underhållande roman, översatt från franska av Ola Wallin.
Tre män som fulla av sig själva dricker té och pratar konst, kultur, psykologi och samtidspolitik – hur kul blir det? Kanske inte jätte tänkte nog Boulouque, och utökade karaktärsgalleriet med Anna Freud (dotter och intellektuell arvtagerska till den store), Dalís dynamiska hustru och agent Gala, och mecenaten Edward James, en försagd engelsk ädling. Kanske var dessa med i verkligheten, kanske inte. Boulouque har märkbart grundat dramat i historikerns efterforskningar men viktigast är att karaktärerna behövs för den dynamik och variation som kammarspelet kräver. Tyngden av samtiden understryks av att mötet sker sommaren 1938, kort innan Chamberlains eftergiftsnederlag mot Hitler, den upptakt till andra världskriget som gått till historien som ”fred för vår tid”.
Språket flyter lätt och ledigt och som läsare kände jag mig närvarande hela vägen. Boulouque spelar skickligt med karaktärernas temperament och relationer, inte sällan blir det dråpligt. Det är mycket dialog förstås – när det gäller Dalí kanske mer monolog. Men här finns också en glidning i berättandet från gestaltande detaljer in i personernas subjektiva syn på det som utspelar sig, deras minnen, ruelser och tankar. Det är flinkt gjort och gör att det aldrig blir tråkigt, inte ens när Dalí brer på som värst. Han är romanens Joker som ingen, inte ens han själv, kan placera. Ibland blir det nästan slapstick, men det bortskämda barn som tycks definiera honom skänker både förlåtande och skrämmande schatteringar till hans längtan efter pengar, berömmelse och erkännande av den stora Freud. Romanen juxtapositionerar två mustascher: Dalís och Hitlers, ibland blir det oklart vem av dem som intar vilken roll.
Man kan invända att boken förutsätter förkunskap och intresse för dessa människor och denna tid i Europa. Kanske också att Dalí ges väl mycket utrymme, men samtidigt är detta en del av Boulouques ganska elaka karaktärsstudium. Gala samtidigt både backar upp och tyglar sin hopplösa make. James och Zweig hamnar också i bakgrunden, deras roller är först och främst att vara bekymrade, över såväl världsläge som sig själva – Zweig dock mer på djupet, hans själva existens står ju på spel. Snart ska tidens mörker få honom att se bakåt i historien med ny blick, snillrikt alluderat till när Boulouque knyter ihop säcken.
Och så har vi då Freud och hans dotter, hon avviker halvvägs in i dramat för en session med en patient. Anna Freuds far insisterar under samtalet att psykoanalysen faktiskt inte är en religion, utan en vetenskap. Men ändå upptas Annas tankar, liksom hennes fars, inte av vetenskapliga frågor, utan av strider inom det som redan här blivit en rörelse mer än en forskningsinriktning: lojala, avhoppare, avfällingar, medlöpare och fiender är kategorier där konkurrenterna sorteras in. Möjligen är de också konkurrenter i kampen om välbeställda analysander inför exilens försörjningsproblem? Så kanske inte precis religion – men mer än vetenskap gestaltas denna mumma för västerländska intellektuella under många decennier framöver mer som en ideologi med egen kamporganisation, som redan här börjat stelna.
