[251210] Jane Austen har inte hört till min måstelitteratur och inte kan jag minnas att jag sett någon av filmerna, som många i publiken vid den teaterföreställning jag nyss bevistat tycks ha gjort. Men jag har med stor förundran noterat den svängning i kvinnosyn som allt mer tveklöst figurerar i dagens underhållningsmedier. Ännu har dock inte jakten på en man att gifta sig med blivit lika existentiellt avgörande i dem som i Jane Austens skickliga satir Stolthet och Fördom från 1700-talets England, som i år särskilt uppmärksammats av att det är 250 år sedan författaren föddes. Också en anledning …
På Göteborgs Stadsteater är det i stort sett fullsatt också föreställningen efter premiären. Efter en symboliskt laddad öppningsscen med en kvartett kvinnor sammanbundna likt en rosafärgad böljande blomsterknopp på väg att slå ut tas vi med på ett sorglustigt verbalt och fysiskt duellerande om rikemansdöttrars framtid i en tid då de inte hade arvsrätt utan måste hitta en man att gifta sig med för att säkra familjegodset. En fråga så stor att den driver hela handlingen och hur kul är egentligen det i en scenisk version. Här blir det dock till en mestadels visuell upplevelse likt en orgie av textilier som böljar, färger som glittrar och kroppar som roterar. Stundom både sensuellt och riktigt vackert.
Carina M Johansson har som vanligt fått en roll som hon visat sig vara hemmastadd i, den som ”huskors” med en man (Johan Friberg) som för länge sedan resignerat med ett ”jag har levt med dina nerver i 30 år” inför anklagelsen att han inte tillräckligt engagerat sig i att uppvakta tänkbara rika ungkarlar till deras ogifta döttrar.
Att omforma en älskad klassisk roman till några timmars scenkonst är inte det lättaste. Och här är det framför allt scenografen och koreografen som tycks ha hållit i taktpinnen med ett dansant kroppsspråk och ett överflöd av rosaskimrande florstunna textilier som får allt att framstå som en dröm att till slut vakna upp ur. Icke desto mindre upplever jag en föreställning som i stora stycken segar sig fram med dialoger mellan giftaslystna systrar, konkurrerande grannar och ett antal uppvaktande ungherrar som kommer och går. I fokus står dottern Lizzie, Elisabeth, författarens alter ego, tufft gestaltad av Beata Hedman, som övertygar med sin tro på äktenskap som bygger på kärlek och lika villkor och efter mycket om och men också kapitulerar inför Mr Darcy (Christoffer Svensson) med liknande inställning och vars försoning borgar för en typ av lyckligt slut. Allt medan några stillsamma toner från musikern Chris Lancasters cello tolkar stämningarna från en sidoposition på scenen.
Men varför inte ta sig större friheter när man ändå håller på med material från det idérika 1700-talet. Att den 16 år äldre feministikonen Mary Wollstonecraft haft inflytande på Jane Austens författarskap anses utom tvekan, framför allt vad gäller kvinnors rätt till utbildning och egen försörjning medan däremot deras respektive författarskap skilde sig åt genom att å ena sidan ta sig uttryck i social satir medan Wollsltonecraft hade en rent politisk agenda och därigenom inte tycks ha blivit lika mycket läst. Något att tänka på i alla fall när man möter Jane Austens verk. En snygg och välspelad, lite onödigt lång men stundom rolig föreställning var det trots allt.
