[251230] Christian Kracht är en favoritförfattare sedan romanen Imperium kom på svenska 2013. Med tilltal, ingång och en stil olik någon annan har denne schweizare bit för bit karvat ut en egen, egensinnig plats i samtidens centraleuropeiska litteraturlandskap. Tonfall och teman i romanerna växlar, från högironisk kritik av västerländsk civilisationsdekadens, äventyrsberättade meditationer över kolonialism och självrättfärdig renhetsiver, närstudier av kärlekens och konstens (o)möjligheter i fascismens Europa, och mycket mer. Alltid lättläst, alltid med mänsklig blick, alltid femdubbelt lurigt och alltid roligt på det där sättet som samtidigt ger både en och två knutar i magen. Eurotrash från 2022 innebar ett bredare genombrott för Krachts författarskap i Sverige och gjorde förväntningarna på Air så höga att minst en stor dagstidning valde att recensera den redan i sin tyska utgåva.
I Air leker Kracht med sagans form och ett naivistiskt berättande bemängt av symboler. Samtidigt återbesöker han gestalter och teman från tidigare böcker – inte minst den meningsdränerade inredningsarkitekten från 1979, som här återuppstår under namnet Paul i en enkel stuga på Orkneyöarna med en ensam tavla på väggen som han egentligen ogillar men inte ids göra något åt medan han planlöst formger anonyma våningar inför försäljning, staplar sina kulturtidskrifter i ordnade högar, ror turer i sin båt och äter skaldjur i hamnen. Likt flera andra av Krachts protagonister är han i färd med något slags rituellt esteticerat renande av sitt liv, där allt överdåd långsamt reduceras, och som i Pauls fall kulminerar under ett uppdrag att måla en jättelik serverhall utanför Stavanger perfekt vit.
I en annan värld råkar en ung flicka såra en främling med en pil från sin båge och de tvingas sedan gemensamt fly undan den onde hertigens soldater, allt längre söderut, genom öknar, över stenplattor med fördolda underjorder, mot ishavet och Stenstaden. Samtidigt kan inte Pauls uppdragsgivare Cohen tro på rapporterna om Pauls försvinnande från serverhallen men tvingas tänka om när han, driven ut ur sin tillvaro av dåligt samvete, finner sig närapå frysa ihjäl i båten på väg att söka upp den saknade inredningsdesignern.
Mycket mer ska nog inte sägas om handlingens ytor, de uppvisar samtliga den enkelhet – händelse som följer på händelse som följer på händelse – man finner i det bästa som skrivs för barn. Men hur många ytor är där i Air och var i deras origamivikta plan i olika dimensioner rör sig våra hjältar och våra andra som vi möter likt pappersflygplan i rymder utan upp eller ner? Med barnets fantasi kan den enklast och rakast berättade historia hipp som happ vändas ut och in eller rakt in i sig själv och ut på andra sidan – var nu det är för ställe – och sedan bara fortsätta som om ingenting hänt.
Många gånger fick läsningen av Air mig att tänka på Oscar Reutersvärds omöjliga figurer och liknande bildkonstnärliga lekar med perspektiv och optik som tillåter betraktare att uppleva något som på en gång inte är tänkbart och samtidigt skänker världen meningar som visar att man alls icke bör tiga om det man inte kan tala.
Jag väljer bilden som metafor här inte bara för att bilder intar en central plats i denna romans mångfacetterade mekanik – framställda bilder som målningar, men också vyer vi söker i våra liv, vår önskan om att våra synfält ska fyllas av särskilda färgskikt och lugnande lutningar, vinklar som skänker oss märkliga känslor av mening och tomhet på samma gång. Eller skrämmande landskap som i våra drömmars värsta scenerier. I Air är vyerna gärna tomma och karga som Pauls livsestetik där på Orkneyöarna och när han och flickan Ildr strävar söderut associerade jag till några av Lotta Lotass romaner, även om dessa stilistiskt är närmast motsatta Krachts prosa i sin utstuderade otillgänglighet och totala avsaknad av lek.
I en annan ände av berättelsen, efter sagans crescendo, när vägen vänt åter norrut, var det i stället Haruki Murakamis genombrottsroman Kafka på stranden som dök upp i minnet, trots alla språkligt litterära kontraster mot Air. Märkligt nog, tyckte jag när jag satte mig ner för att skriva den här recensionen; jag gillar inte ens Murakami något vidare, men jag gillar Kracht skarpt – varför är det inte i stället Borges finurligt förunderliga trädgård som fyller min association? Jag har kommit fram till att det beror på att Krachts lurighet ligger alltför långt ifrån den öppet intellektuella litteratur som Borges och andra som bygger på det arvet arbetar med. Kracht håller på med något annat, inte mindre genomtänkt, men betydligt mer på känn.
Många som skrivit om Air har lyft de ganska så explicita kopplingarna till Astrid Lindgren. En bok av henne flimrar förbi under handlingen och sagotemat har flera spår av Lindgrenska grepp – den onde hertigen bär spår av både riddar Kato och Tengil. Under en sedvanligt (vad gäller Kracht) lurigt och underhållande samtal med Jenny Högström om boken på Bokmässan i höstas prisade Kracht densamma och sällade sig därvidlag till i stort sett hela den tyskspråkiga världens avgudakult av allt AL. Eller så var han bara artig. Under samma intervju fumlade Kracht med sina glasögon och tappade dem minst lika mycket som Paul och främlingen gör tillsammans genom hela Air. Och jag tänker nu, efter att ha läst scenen när hertigen bokstavligen tappar masken mot slutet, att Air lika gärna kan läsas som en protest mot samma AL – ett diskret påtalande om det viktiga som inte finns i Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta: att den onde är som du. Det är förstås ingen moraliskt bärande insikt, men viktig likväl när du står med laddat vapen inför tyrannen.
Hur som helst har sagoformen och dess ton som präglar stora delar av romanen fått många att också beskriva Air som en brytpunkt i Krachts författarskap. Om detta stämmer återstår nog att se. Kracht är en oerhört skicklig stilist som utan att förlora sin omisskännlighet subtilt anpassar prosan till vad som krävs just då av det som ska berättas och gestaltas – eller om det är leken med prosan på nya sätt som föder det senare? I nästa bok kan vi alltså mycket väl möta något helt annat.
Själv tycker jag nog en viktigare brytpunkt kom i Eurotrash, där den ensamme, alienerade, meningsdränerade sökaren plötsligt fick sällskap på riktigt av någon han verkligen höll av. Som en mor, som ett barn. Ett sällskap som då också, liksom våra verkliga sällskap genom livet, kan allvarligt skada oss. Detta är priset för gemenskap även i Air: med varandra är vi ständigt i fara men utan upplöses vi i tomma intet i AI-serverhallarnas perfekta vita.
