[260124] Samanta Schweblin osäkrar verkligheten, för fram scener och stämningar där ”något” ligger och pyr under ytan. Under berättelsens eller karaktärernas yta; scener och känslor, aningar, rädslor. Vad är det som händer?
Det är lite grann som skräckisar eller rysare, men utan action, blodsplatter, och/eller farliga djur, aliens eller annat obehagligt. Man får mer föreställa sig vad det kan handla om, och det är i min värld betydligt mer spännande och intressant.
Jag tänker en del på vissa saker David Lynch gjorde, kanske främst Blue Velvet och Twin Peaks. Där han utforskar vad som (i värsta fall) kan finnas bakom och under den fina fasaden hos den ”vanliga” medborgaren, bland väletablerade personer och familjer. Eller vad som kan finnas i människors psyken; tankar och känslor och (mar)drömmar. Ett rakt och konkret språk utan krångligheter för oss lätt in i dessa olika världar.
Samanta Schweblin, född 1978 i Argentina men numera boende i Berlin, är författare och filmvetare främst hyllad som novellist. Det finns flertalet böcker översatta till svenska, både romaner och novellsamlingar. Den här heter ”Det goda onda”, sex noveller på 230 sidor, översatta utan störande skav av Annakarin Thorburn, för Tranan.
Framsidans bild, med titel och namn i alltmer oskärpa, skapar en känsla av vad som kanske väntar innanför pärmarna.
Vi får sällan eller aldrig reda på karaktärernas bakgrunder, hur deras liv sett ut fram till det som händer i berättelserna. Någon gång emellanåt svischas dock nedslag från deras liv över i snabb sammanfattning. Något jag kan ha lite svårt för, speciellt när texten i övrigt är saklig och detaljerad.
Ibland blir det mer av konkreta hot. En kvinna besöker sin mor på ett äldreboende, modern är dement, känner inte längre igen sin dotter och sover vanligen när hon kommer dit. Ibland går hon därför inte ens in i moderns rum utan sitter utanför och läser. Hon får syn på en kvinna som verkar vara på väg därifrån, ett uppenbart rymningsförsök. Den äldre kvinnan ber om pengar så hon kan ta bussen/vagnen, hon måste verkligen hem. Det blir så att de istället går till berättar-jagets hem, där ringer hon boendet och informerar om att kvinnan är där. Plötsligt dyker en man upp som säger sig vara kvinnans son. Och sedan utvecklar det hela sig sedan till en obehaglig berättelse som tagen ur en film av Michael Haneke. Iskall psykopati.
De flesta noveller är berättade i jag-form, någon enstaka i tredje person. I en, ”Ögat i halsen”, berättar en inledningsvis tvåårig pojke, i en intensivt vibrerande text, om hur han svalde ett knappcellsbatteri, hur det bränner sönder struphuvud och stämband och gör honom ”stum”
”Medan andra barn i min ålder börjar utforska mer avancerade ord, upptäcka kraften i olika tonlägen och njutningen i avsiktliga tystnader, förlorar jag för alltid de få ord jag lärt mig. Jag gråter inte, jag är inte rädd, jag förstår inte konsekvenserna och det finns fortfarande många saker i den här världen som gör mig hänförd av nyfikenhet.”
Jag kopplar novellen till en artikel i Karavans nya nummer ”Mammor”, om hur många kvinnliga författare från Latinamerika börjat göra upp med gamla och romantiserade bilder av moderskapet. Schweblin, liksom exempelvis Brenda Navarro från Mexiko, finns med i den texten. De för istället fram en mer realistisk verklighet, med mer motsägelsefulla känslor, exempelvis med osäkerhet och all oror och rädsla över att barnen ska skada sig eller bli sjuka, som många nog kan känna igen sig i.
På första sidan av ”Ögat i halsen” ringer det hos det berättande barnets far, men som bara möts av tystnad i luren. I tjugo års tid ringer det då och då utan att något blir sagt. Vem är det som ringer, sonen som inte kan prata, eller mannen på macken som möjligen trakasserar fadern?
”Jag är någonting så storslaget att jag inte kan tillåta mig själv att vara en del av människornas värld.” Han ville bli en häst.
Om författare i Shanghai, med en katt som på långt avstånd påverkar både berättaren och kattens matte.
En kvinna dyker varannan vecka upp i en frisersalong, vill inte bli klippt men tillåter att få sitt hår tvättat. Ingen säger någonting. Fyrtio år tidigare var hon den mystiska poeten som berättaren som barn tillsammans med sin syster besökte på nätterna.
En kvinna går tyngd av stenar ner i floden för att avsluta sitt liv, men tycks ångra sig (eller dör hon faktiskt?)
”Och jag minns att det är då, i det ögonblicket, som tanken slår mig: kan det här vara allt? Att tvivlande sväva omkring i resten av evigheten. Och för första gången den dagen blir jag rädd. Att varken kunna ta mig framåt eller bakåt, aldrig någonsin, i någon riktning.”
När hon väl kommer ur vattnet går hon hem och börjar med lunchen som om ingenting har hänt. Men resten av tiden går hon omkring som i dvala, är inte riktigt med. En liknande känsla jag upplevde när jag nyligen såg en argentinsk film, där en kvinna går runt på samma vis efter att ha kört på ”något”. Är det månne ett argentinskt nutida tema?
