[260208] Göteborgsoperans danskompani gör det igen. Bjuder på två helt nya dansverk, denna gång av koreograferna Marcos Morau respektive Botis Seva, båda med en rad internationella utmärkelser bakom sig och som var och en nu för en andra gång skapat verk med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.
Det må kallas ett kort dansverk men desto rikare på överraskningar. Det är med tappad haka jag förundras över hur koreografen Marcos Morau lyckas skapa individuella uttryck i var och en av de dansare som medverkar i verket Cold Song. Därtill inspirerad av den scenografiska idén och förstås musiken som härstammar från barockmästaren Henry Purcell. Att dansarna själva i stora stycken medverkat till sina impulsiva och stundom till synes liksom lealösa rörelser som vore de tygdockor, sprattelgubbar eller lera som går att formas hur som helst är uppenbart. Bara sättet eller snarare konsten att ta på sig ett par svarta skor, som plötsligt flyger upp ur den märkliga scenografiska installationen. Den utgörs nämligen av ett avlångt bord som liknar en spis med luckor för ugnar varur dansarna då och då endera dras upp eller kommer krypande. Idémakarens avsikt är att dessa märkliga, komiskt teatrala gestalter ska föreställa arbetare som utforskar och försöker förstå sig på teatermekanismens alla ingredienser och lär sig dess logik eller så. Kanske lika svårfångat som att förstå den bakomliggande logik, eller brist på, som allt mer styr den verkliga världen.
Verket bygger på en hel del metaforik, så som danskonsten ofta gör, i det här fallet inspirerat av Henry Purcells musik ur 1600-talsoperan King Arthur,or The British Worthy och sången What Power art thou? i fri bearbetning av musikerna Ben Meerwein & Alex Röser Vatiché och med text av John Dryden. Mer om denna musik och mycket annat finns att inhämta i operans som vanligt generöst informativa program. Mot slutet av de cirka 40 minuter som verket varar visar det sig att det från den långa ”bänken” går att frigöra en del, stor nog att hysa en flygel. Överraskningarna är många och osäkrar om man ska skratta eller förfasas. Inte förrän mot slutet kommer ett antal kungakronor fram till först ett av huvudena, att markera kung Arthur, sedan på de övriga dansarnas. De hela framstår som en kropparnas och mimikernas gränslösa absurditet inom absurdismens filosofiska strömning, synd att missa.
—————————-
Från det sceniskt svarta, tungt tonsatta och dunkelt belysta med ett litet avbrott för målningen på locket till den i scenografin inbyggda flygeln i Cold Song så fylls scenen efter en stilla soloinledning av dubbelt så många dansare i pastelliga kostymer i kvällens andra verk, Botis Sevas’ We made a Mess! Och sannerligen säger jag att titeln må tas på orden. Här handlar det om att illustrera något av en kaotisk samtid, som koreografen uttryckt det. För att registrera själva det koreografiska språket med inslag av hip hop noteras med ett drag på smilbanden hur dansarna plötsligt gör entré, inte hoppandes utan vaggande om vartannat, kacklande och trippandes på tå med knäna djupt böjda som en flock ankor. I ett senare skede blir de till nyfödda blöjförsedda bebisar med kroppsspråk därefter. Inte alltid lätt att hänga med i de illustrativt koreografiska skiftningarna i ständig förvandling. Så svaret som koreografen Botis Sevas kunnat ge dem som i förväg frågat honom efter syftet med det hela finns nu i verkets titel.
