[260307] Det går inte att förstärka detta, måste Gábor Zoltán ha tänkt när han som första person sammanställde dokumentationen i arkiven över Pilkorsarnas hämningslöst brutala terrorvälde i Budapest 1944-45. Ty gestaltningen av den – sakligt namngivna – orgie i sexualiserat sadistisk nationalistisk blodtörst som den här romanen ger erbjuder inga överdrifter, inga förstärkande värdeord, inga målande krusiduller, inte ett adjektiv extra utöver den sakliga beskrivningen av människors dåd och öden. Och ändå är det bland den mest levande jag läst, och det mest jobbiga – jag menar rent fysiskt arbetsamt – när jag sattes att vandra längs Budapest gator och ut och in i husen, intill dessa människor som tills alldeles nyss var grannar och vänner.
Under andra världskriget valde den ungerska regimen att liera sig med de fascistiska axelmakterna, och bistod beredvilligt i genomförandet av den storskaliga förintelsen. Men samtidigt spelade man under täcket med både Sovjetunionen och de västallierade när man började ana att dessa kunde vinna. Då marscherar tyska trupper in och det ungerska nazistpartiet, Pilkorsarna, tar över makten, som de behåller i Budapest intill dess att Röda armén intar staden, efter att Wehrmacht och SS retirerat. Omedelbart inleds en klappjakt på stadens återstående judar, deras vänner och bekanta, politiska meningsmotståndare, och alla som försöker klara sig undan krigets fasor. Samtliga torteras som en fastslagen rutin, och sorteras i dem som sedan mördas (alla judar förstås) och de som förklarats ”hungaristiskt” rena och får ett val att gå med i rörelsen och hjälpa till eller gå samma öde till mötes.
I centrum står fabrikören Renner, som för att kunna rädda sin judiska fru och älskarinna, och sin mor och dotter, efter att ha misshandlats svårt erbjuder en av sin fabriks lastbilar och sig själv som chaufför. Flera liknande öden bland annat Renners lillebror, följer men Renner är fortsatt återkommande central. Genom hans rörelser och iakttagelser lär läsaren känna flera av de centrala aktörerna under denna tid – nästan alla helt vanliga människor i vanliga yrken, huvudsakligen arbetare – ty Pilkorsarna var en arbetarrörelse – några utstuderade fall är präster. Många är kvinnor, och dessa deltar lika lustfyllt i tortyren som någonsin männen. Inte alltid från början, men bit för bit dras alla in, oavsett kön, oavsett bakgrund och oavsett relation till offren. Den ”hungaristiska” fanatismen – dåtidens motsvarighet till dagens ”sverigevänskap” – blandas med hatet mot eliter eller vilka som helst man tyckt sig ha anledning att titta snett på och skräcken att få sin trofasthet ifrågasatt.
Inne i denna kaotiska våldskakofoni ställs samtidigt en fråga mellan raderna. Det sägs ju ofta om inte minst förintelsen att i sådana situationer har en människa ingen annan plikt än att söka överleva – såsom Renner och hans lillebror försöker göra. Men vad är man då tvungen att göra och vad blir man för någon av det? Hur mycket av förövare kan offret bli innan hon slutar vara ett offer? Frågan spetsas till av att Pilkorsarnas ledarskap mycket väl förstår denna logik och spelar på den – pressar sina nya rekryter att bevisa sin sanna lojalitet, sin trohet, sin vilja att ”stå fast”, som rörelsens hälsningsfras lyder. Och väl på andra sidan är de förlorade, i många fall dessutom frälsta och sugna på mer. Överlevandets pris är skyhögt.
