[260311] Göteborgsoperans kvinnliga stjärnsolister gör uppsättningen av Leos Janáçeks tragiska opera Jenůfa till en känslofylld och drabbande upplevelse för både öra och öga i scenografisk komposition skapad i och för operan i Aten och inhyrd därifrån. I de manliga huvudrollerna möttes på premiären i Göteborg återigen, sedan de gjorde samma roller på Kungliga operan säsongen 2024-2025, tenorerna Kjetil Støa och Jesper Taube. Den senare med kort varsel städslad att ersätta en insjuknad Adam Frandsen i rollen som broder Laça, oklart hur länge. En kort spelperiod stundar. Så passa på! Musiken under Alejo Pérez finkänsliga ledning till välrenommerade sångares röster är omistlig.
Scenbilden kunde mycket väl motsvara ett schartauanskt Bohuslän på 1800-talet med sina allvarliga, svartklädda kvinnor som rör sig i periferin som tysta vittnen och stumma, stundom dömande fönstertittare, i stark kontrast till de tillfälliga inslagen av en folkloristiskt färgsprakande kvinnokör. Scenografen George Souglides, en av dessa flitigt turnerande scenkonstnärer mellan operahus över stor del av världen, känd för sitt minimalistiska formspråk, har här skapat ett stort vitt odekorerat bygge som i första akten markerar kvarnhus med så enkla medel som att skuggan av ett filmat kvarnhjul roterar över taket. Tillsammans med regissören Nicola Raab, en av de regissörer han stundom samarbetar med, har han, lite som en annan aktuell göteborgsuppsättning, musikalen Black Rider på Folkteatern, låtit skogen flytta in i och kring den byggnad som allt utspelar sig i och kring som symboliskt element för enslighet och utsatthet. I andra akten möter vi dramats två kvinnor i en uppgörelse i ett avskalat inre rum, som i tredje akten tycks rasa samman för att utmynna i en regelrätt aristotelisk katarsis – brott, skuld, förlåtelse och försoning.
Janáçek fick inte genast gehör för denna sin första opera som hade premiär 1904 i den mähriska huvudstaden Brno i gränslandet mellan nuvarande Tjeckien och Slovakien, varför också musiken har inslag av båda ländernas folkmusik, då Janácek, som också kom från Mähren, var särskilt fångad av den slovakiska folkmusiken. Historien, ursprungligen en pjäs, verklighetsbaserad, skriven av författaren Gabriela Preissová från ”den slovakiska delen av Moravien”, grep Janáček så starkt att han själv gjorde ett operalibretto på denna pjäs Jenůfa, med inslag av slovakisk folkmusik. Den uruppfördes I Brno 1908, eftersom också Janáçek kom från Moravien, men gick tämligen obemärkt förbi. Framgången kom först när operan nådde Prag 1916 och har sedan dess utgjort en omväxling både i ton och innehåll till det dominerande utbudet av italienska och tyskspråkiga operor, spritts över världen som musikaliskt romantisk, tjeckisk eller moravisk nationalopera.
Det som utspelas på scenen är ett tragiskt familjedrama på väg mot katarsis i en tid då tradition och rådande moral hade starkt grepp om tillvaron. Att bli gravid utan att vara gift var en katastrof. Hur många i hemlighet födda barn i världen har inte blivit dödade för att den födande inte ska bli för evigt dömd och förkastad medan männen ofta kommer undan. Historien om den unga kvinnan Jenůfa och hennes två så kallade halvbröder, Laça och Steva, förefaller klassik med sina inslag av kärlek, svartsjuka, skam, svek, brott och försoning.
Riktigt hur relationen som råder mellan styvmodern, Klockerskan kallad, och de tre så kallade halvsyskonen Jenůfa, Laca och Števa blir inte riktigt uttalat, men hindrar tydligen inte att Jenůfa skulle kunna gifta sig med endera av dem. Dramat fokuserar framför allt på mor-dotter-relation och vad som händer när det visar sig att dottern, Jenůfa (Julia Sporsén) är gravid. Modern 
(Katarina Karnéus) är desperat angelägen om att Jenůfa måste bli gift innan det blir uppenbart. Men fästmannen, Števa, flyr fegt undan sitt ansvar med erbjudande att åtminstone betala för barnet för att avslöja att han hunnit förlova sig med en annan medan Jenůfa varit ”bortrest”.
Hovsångerskan Katarina Karnéus med fantastisk volym, värme och tonsäkerhet i stämman är storslagen som den som beslutar att ta saken i egna händer för att rädda familjeäran och lägger ut dimridåer både för Julia Sporséns stackars Jenůfa, som i hemlighet har fött sitt barn men finner det försvunnet efter att ha varit djupt sovande medan styvmodern gått in i rollen som ansvarstagande för att till varje pris rädda Jenůfas rykte. De är båda storslagna och övertygande i sina roller.
De två kvinnornas hemlighet och utsatthet blir än mer tydlig mot hemmets rymliga, nakna rum, förutom ett kors på väggen, där andra akten utspelar sig och fylls av kvinnornas kraftfulla och känsloladdade röster. Så gripande. I utkanten av scenen smyger mellan träden den försakade brodern, Laça, som blivit bortvald för sin halvbroder men slutligen ändå är den som med sin okuvliga kärlek räddar Jenůfa, som i sin tur förlåtit sin styvmor.
