[260418] Det finns hopp! Både för nyskriven opera och för barnteater med kraft att bli ”klassiker”. Detta bekräftat efter att inom ett dygn på scenerna Atalante och Backa Teater i Göteborg både skrattat och lidit över människans, stor som liten, oändliga förmåga eller oförmåga att manövrera i en förvirrande verklighet. Först till en exklusiv relationskomedi som kammaroperan ”Vart tog alla vettiga heterokarlar vägen?”
De har gjort det igen – gänget bakom kammaroperakompaniet Man Must Sing, som i torsdags tioårsjubilerade med ett sjunde nyskrivet verk med den komiska och tankeväckande titeln Vart tog alla vettiga heterokarlar vägen? framförd av tre sångare och tre exklusiva musiker ur konstmusikensemblen Gageego! med inriktning att göra nyskriven musik ”mer tillgänglig på en hög teknisk och konstnärlig nivå på ett roligt och nyfiket sätt”. Den beskrivningen levde sannerligen den handplockade trion ännu en gång upp till. För regin svarar som vanligt kompaniets husregissör Gunilla Johansson Gyllenspetz, som för närvarande också medverkar i Backa Teaters uppsättning av George Orwells roman 1984.
Öppningen av Man Must Sings nya världspremiär fick mig att genast spetsa öronen när flöjtisten Anders Jonhäll inledde med en läcker introduktionsdrill till det som skulle komma att bli en fräck, komisk, sceniskt och musikaliskt vältrimmad liten operaföreställning. För nog blev det tydligt att tonsättaren Fredrik Österling placerat ”noterna i rätt ordning”, ett råd han säger sig ha fått en gång av den lärare i Göteborg som en gång lotsade in honom i operafacket, Lars Johan Werle, (mest känd i stan kanske för musiken till operetten Animalen med libretto av Tage Danielsson, som hade urpremiär på Stora Teatern i Göteborg 1979). Nåväl. Cellovirtuosen My Hellgren och slagverkaren Jonas Larsson gör också sina instrumentala utflykter, inte minst den senare, som när den allt hetsigare dialogen mellan de tre sångarna, som alla känner sig bedragna på ett eller annat sätt och enas om att kräva hämnd, tar till en präktig trädgårdssax (ser det ut som) som kompletterande instrument.
Som operans titel avslöjar håller Man Must Sing sig troget fast vid sitt uppsåt att skapa verk med normkreativt innehåll. Här handlar det, förstås, om kärlek, relationer, otrohet, svartsjuka och inte minst hämnd. Till sist får de sjungande rollkaraktärerna gemensam anledning att hämnas en och samma person, en Jacob, materialiserad som en barbydocka typ Ken, som komiskt nog blir föremål för allas hämndbegär. Den sjungna dialogen har skärpa, är humoristisk och fyndigt rimmad, något den virtuosa trion hanterar mästerligt, både vokalt och mimiskt. Inte minst imponerar ett långt indignerat solo av mezzosopranen Amanda Flodin liksom kraften och humorn i Karl Peter Erikssons härliga barytonstämma.
Ingen tvekan om att Klas Abrahamsson haft roligt när han skrivit libretto till den här lilla operan, som det visar sig hämtat lite intryck också från författaren Lena Anderssons romanfigur Ester Nilsson med sin väninnekör, nyligen återuppstånden i romanen ”Män och Kvinnor”. Om librettist och tonsättare är nya så är sångare och regissör i Man Must Sing desamma sedan starten. Ett gäng som tycks bli allt mer övertygande för varje produktion.
Var skulle för övrigt ett sådant verk få möjlighet att framträda om det inte fanns en gästspelsscen som Atalante. Liknande funktion har också scenen i Sockerbruket kallad ”3e Våningen”, som drivs av koreografen m m Gun Lund som i dagarna ”jubilerat” genom en nyinstudering av ett verk hon gjorde 2015 och som hon kommit att betrakta som ett av sina riktigt viktiga ögonblick som koreograf. Det initierades av just musikensemblen Gageego! och kom att heta Punkt und Linie zu Fläche efter titeln på en bok av Wassily Kandinsky från 1926. Att återskapa verket har gjorts möjligt med hjälp av en minnesgod dansare, Åsa Thegerström, och ytterligare tre dansare samt musik av Luciano Berio och Victor Varela. Det finns ännu chans att se verket denna och helgen 24–26 april och möta något i dagens mediavärld tämligen unikt och meditativt.
