[260423] Författare, manusförfattare, skådespelare och förläggare är några av Martin Luuks titlar. Luuk har skrivit en självbiografi om åren då han var mellan 16 och 33 år, 1984–2001. Boken utgavs i slutet av förra året och vissa kritiker kallade den roman, andra en självbiografi. Jag vill nog läsa den som en självbiografi, men med vissa förbehåll. Luuk känns ärlig och han blottar sig för läsaren, självklart i den mån han vill. Äkta känns det ofta, då han inte skönmålar sig själv eller sina handlingar. Han problematiserar sin självbild och den människa han vill vara, han för hela tiden en dialog med sig själv om filosofi och hur han ska hantera sig själv och hur han ska bete sig mot sin omgivning.
Martin Luuk är nog mest känd som en i Killinggänget. Han var med och skrev manus till TV-serien NileCity 105,6 och filmen Fyra nyanser av brunt. Han har tidigare skrivit tretton böcker, någonting jag inte visste. Han framstår som en väldigt produktiv person. Före 2001 hann han också med att utbilda sig till jurist, inte för att jobba som utan mest för att han ville imponera på släkten och på så sätt få tyst på dem.
I självbiografins första del av tre, skriver Luuk:
Jag är nitton år, mitt liv är just på väg att börja, jag har insnöade elitistiska estniska vänner och jag har empatiska kommunistvänner. Jag har ett jobb som förser mig med fantastiska historier och tabletter och jag har just upptäckt hörnstenarna den konkokt som ska bli min humor. (sic)
Jobbet han skriver om var på Kungsängens servicehus i Täby. Hans främsta uppgift på jobbet var att prata med och lyssna på de äldre som bodde där.
Som ung och även som äldre, väljer han ofta att bejaka sitt estniska arv för det ger honom kontinuitet och tillhörighet. Det är på ett estniskt sommarläger som han lär känna Andres Lokko, mest känd som en av Sveriges bästa musikkritiker och det är via Lokko som han blir presenterad för Killinggänget.
Andres Lokko menar att Martin har för mycket tid att tänka, att han krånglar till det. Luuk skriver:
Det här är viktigt, jag är inte suicidal, jag är apatisk.
Många delar av boken beskriver en dyster och eftertänksam ung Luuk. ”Bli bättre! Dö sen!” är en av många oneliners som författaren levererar. Språket i den här boken är lekfullt och fyllt av just oneliners och tänkvärda liknelser.
I del två skriver han om tiden med Killinggänget. När gänget vill göra en show med Magnus Uggla vill Luuk istället att de ska sätta upp en Norén-pjäs. För att mörkret i Norén väl skulle gifta sig med humorn i Killinggänget. Tillsammans skulle de hamna exakt på den punkt mellan humor och svärta där Luuk tycker att Killinggänget borde vara.
Självföraktet är enligt Luuk grunden för all bra humor. Humorn har kommit in som en överlevnadsstrategi för människor med stort självförakt. Ju större självförakt, desto roligare humor.
I del tre, den sista delen av självbiografin skriver han:
Vi har kommit upp i en ålder då vi känner att ambitionerna börjar avta och bekvämheten börjar ta över. I höst sänker vi ribban ännu ett steg. Hänger ni med?
Slutet är hoppfullt. Tillsammans med barnen delar han en Orionshake på Burgers vs Burritos och shaken är ännu godare än vad de hade föreställt sig. Skönt att författaren äntligen kommit lite till ro efter så många kämpiga år. Tacksam för att jag fått ta del av Martin Luuks ibland dystra tankar. Och av hans kloka ord och infallsrika språk.
