[260424] Den ofattbart brutala kristna terrorsekten, Herrens motståndsarmé (LRA), plågade i decennier befolkningen i norra Uganda innan en permanent vapenvila inträdde 2008. Men freden har ett pris; många av de unga flickor som kidnappats i stora mängder av sekten dödas i de hårda strider som till slut får gruppens ledare, den självutnämnda profeten Kony, på knä. De flickor som överlever slaveriet, tortyren och striderna återvänder till familjer som förskjuter dem för de barnkullar tvångsgiftena med sektens soldater givit dem, till städer där de närhelst kan stöta på sina nu benådade våldtäktsmän och fångvaktare, till ett ugandiskt samhälle som räds ge dem upprättelse i fruktan för att Kony ska återsamla sina trupper. Det är dessa kvinnors röster som Okot Bitek ger plats i denna urstarka roman om fredens villkor för krigets lägst stående offer och bördan för dessa av att, trots allt, ha överlevt det ofattbara.
Okot Bitek har ugandisk bakgrund och är en prisad poet. Som sådan har hon tagit sig an andra tunga tragedier i det postkoloniala Afrika, som folkmordet i Rwanda. När hon nu kliver fram som prosaist är det med lika skarp penna som blick och en långt driven konstnärlig ambition som ändå inte ställer sig i vägen för läsaren. Helena Hanssons översättning bäddar som alltid för en sömlös övergång från engelskans original med inslag av allehanda uttryck och kväden på olika ugandiska språk till en svensk prosa som känns helt självklar med de afrikanska inslagen.
Romanen är en mosaik av dokumentära vittnesmål som Okot Bitek samlat in själv och tagit del av via forskare och andra som dokumenterat LRA:s framfart. Dessa har hon knådat samman till en mindre grupp huvudkaraktärer, Miriam, Helen och några till. I en väv av sakliga redogörelser, sånger, folksagor och fabler från acholi- och langofolken berättar de om sina barndomar, sina upplevelser av kidnappningarna, vardagen med LRA:s oerhörda brutalitet, sin fångenskap och vad det krävde att överleva, och om sina öden efter freden.
Historierna är på samma gång direkta och snirklande, som acholifolkets tradition av muntligt berättande – ododo. Det är förstås mycket sorg och mycket umbäranden, men inte bara. Dels finns här sagornas liknelser som, samman med berättarnas försök att förklara det oförklarliga, fördjupar de enskilda ödenas vidd. Som att den enda karta som finns över alla marscher och uppbrott och flykter är de spridda skelettdelar som utspridda i bushen och längs landsvägar vittnar om alla dem som inte klarade sig undan. Som berättelsen om tuppkvinnan som glömt sitt namn när hon flyr sekten och sedan tvingas tillbaka för att skydda alla dem som annars fångats in.
Dels finns här oerhörda detaljer med stor lyskraft. Som Lucias redogörelse för hur AK47:ans kalla gevärspipa och vapenlagrets mörka lugn blir hennes enda trygga plats i kaoset av ständiga hot om övergrepp och död som är dessa unga flickors vardag i LRA:s läger. Som berättelsen om betydelsen av en otac, stödkudden på vilken vattendunkarna vilar, de som flickorna piskas att bära utan uppehåll så att skallen skavs ned till ett blödande sår.
Det är inte ofta det händer mig att jag, när en bok är utläst, omedelbart vill kasta mig in mellan pärmarna igen, men här hände det. Och inte för att jag ingenting begrep, utan för att jag gjorde det och samtidigt kunde skymta löften om lager på lager av meningar och associationer och detaljer som bara skulle förhöja läsningen av de dryga tvåhundra fängslande sidorna ännu mer.
