[260703] Ramón fick en forskartjänst i Stockholm, det var aldrig tänkt att han skulle stanna, men nu trettio år senare är han spansklärare på ett bildningsförbund. Han har vid flera tillfällen sökt bidrag till en kursresa, och får plötsligt ett godkännande. Läraren har nämligen fått en i hans tycke utmärkt idé; han ska ta med studenterna till sin hemstad Buenos Aires och resa i den store Jorge Luis Borges fotspår.
Ramón förbereder gruppen genom att ge dem varsin text av Borges, baserat på hur han uppfattar deras personligheter, något de reagerar lite olika på. De ska alla hålla ett litet föredrag om det de läst, och det ska de göra på flygplatsen Charles de Gaulle där de mellanlandar före färden över Atlanten. Men av någon anledning gör författarna inte mycket av den redovisningen.
Berättarperspektivet växlar mellan tredje person inifrån och utifrån, mellan deras tankar och känslor och ett mer objektivt berättande. Vi är med i kursdeltagarnas huvuden, och lite om hur de lever sina liv, och om vad de ser och tänker om de andra i gruppen. Ingen verkar vilja ha någon djupare kontakt med de andra, och Ramón är lite orolig över att inte kunna entusiasmera dem i tillräcklig grad för att resan ska bli så bra som han hoppas. Själv påverkas han starkt av möjligheten att få visa hemstaden, berätta om Borges och ge dem möjlighet att träna sin spanska. Han blir stundvis så exalterad att studenterna knappt känner igen honom.
Vi får också bilder av när Ramón som doktorand i Buenos Aires 1989 hamnar i en psykos och blir paranoid. Får för sig att universitetet och professorn är ute efter honom, han ser konspirationer bakom det mesta som händer och blir vid ett tillfälle våldsam och hamnar på psyket.
Resa med Borges är samskriven av mor och dotter Ström, och utgiven av Kaunitz-Olsson. Mamma Eva, född 1947, är läkare men har sedan länge varit verksam som författare och kritiker. Hon har skrivit flera romaner men är kanske främst känd som poet, senast med diktsamlingen Den underjordiska floden (recenserad i Alba -25). Dottern Karin är född 1977 och även hon läkare, och dessutom musiker. Hon debuterade med romanen Bensin 1997 och vidarutbildar sig nu till specialist inom neurologi.
Ramón har bokat in sin grupp på en föreläsning om Borges tidsuppfattning, det är en akademisk celebritet de skall lyssna till. Efter föresläsningen ifrågasätter Ramón något han säger, men får inget svar eller respons från den arrogante ”stjärnan”. Och det är nog det som triggar till en ny lättare psykos. Han börjar återigen inbilla sig att de är emot honom, spionerar och håller på. Det känns inlevelsefullt och trovärdigt när paret Ström gestaltar Ramóns mentala stillstånd.
Han får alltså ett lättare återfall efter all stress inför resan, och att det varit skralt med sömn en längre tid. Och som vi människor ofta fungerar blir hans psykosanfall en sammanbindande länk för gruppen. Plötsligt både vill och kan de gemensamt agera till Ramóns och allas bästa, de svetsas samman och tycks till och med börja tycka om varandra. Och de klarar sig bra på spanska i kontakten med Ramóns mamma, bror och läkare.
Det hela är skrivet med lätt hand och är på många vis en sympatisk berättelse och roman. Vi får lära oss lite om både Borges och Buenos Aires. När gruppen är där besöker de hans barndomshem, biblioteket han arbetade i, parken där några av hans noveller utspelar sig, de äter middag i stadsdelen Boca där Maradona har sitt ursprung, de går på tangokurs, och så vidare. Men trots att jag inte exakt kan sätta fingret på något mindre bra tänder jag inte fullt ut, som jag gärna skulle vilja göra. Jag läser och tycker det är bra, helt okey, inte så mycket mer. Kanske att den är något för ”lagom”, saknar det som sticker ut eller utmanar läsningen.
Två månader efter berättelsens resa är alla tillbaka för fortsättningskursen. Ramón är ”hel” igen, och alla är glada att träffas. Och slutet blir fint och lite feel goodaktigt.
