[260714] Den fenomenala skådeplatsen Stallebrottet på Bohus Malmön har haft premiär på ännu en föreställning baserad på en av William Shakespeares många alster. Efter fjolårets Stormen gäller nu En Midsommarnattsdröm. Men glöm sagans magi och poesi för här gäller nutida västkustbetonad lokalpatriotism med en komprimerad handling förlagd till campingplats på ö i stället för trolsk skog utanför Aten med skådespelare som med oerhörd energi i gällt tonläge gestaltar de medverkande i denna förväxlingskomedi där det gäller att rätta till kärleksförhållandena. Så nog blir det kaotiskt!
Det motsägande i att En Midsommarnattsdröm är en av Shakespeares mest spelade och stundom älskade pjäser trots att en allra första recensent från 1662 använde uttryck som själlös och löjlig om den så har sällskapet på Bohus Malmön inte låtit sig hindras. Utan kanske till och med förstärkt just det dråpliga i hela historien till ren galghumor och buskis med kort transportsträcka mellan kärlek, svartsjuka och hat.
På ena sidan av scenen en begagnad husvagn av äldre datum som får tjäna kärleksnäste, högre upp på bergväggen ett litet hopfällbart plasttält som signalerar ”ledigt” samt en mycket vissen majstång. I andra änden en liten sjöbod som tjänar som glasskiosk och hemvist för spelets huvudperson Puck. Mitt i allt en hjulförsedd gammal eka med en trio skäggiga musiker i utpräglad fiskarmundering och högst begränsad bohuslänsk repertoar.
Puck spelas av den finlandssvenske mångsysslande konstnären/skådespelaren Jonte Ramsten, som tar scenen i besittning likt en modern företagare snarare än lekfull och lynnig sagofigur, mer fysiskt än mentalt rörlig dock, vilket leder till fatala misstag. Själva tråden är ett förestående bröllop, inte mellan Atens hertig Teseus och amazondrottningen Hippolyta utan mellan campingägarna Hippo (Gustav Bloom) och Tessan (Hanna Holmqvist). De hinner knappt göra entré på scenen förrän förvirring uppstår och Tessan visar sig ha blivit kär i en annan. Hur nu det gick till? Hippo ger då sin tjänare Puck i uppdrag att leta rätt på en viss älskogsört med kraft att påverka kärleken, så att den som i sömnen besprutats med den blir blixtförälskad i första varelse som möter vid uppvaknandet. Att det sedan inte blir Hippo själv utan en åsna, eller i det här fallet en krokodil, som Tessan förälskat sig i hör till de grova överraskningarna. Puck har hittat sovande personer lite var stans som han ger en dos av växten och snart är allt en enda röra så att kärlek omvandlas till hat och fyra ungdomar, två av varje kön, rusar runt och letar desperat efter den rätta tills alla ligger utslagna sovandes på klipporna.
Mitt i allt detta repeterar musikerna, här i rollerna som ”hantverkarna”, på sin pjäs om Pyramus och Thisbe, som ska tjäna underhållning vid bröllopet. Här träder Victor Trägårdh fram och gör ett oproportionerligt stort spektakel med dito svärd av rollen som den Niclas Botten som påtvingas spela Pyramus, som, enligt sagan, tar livet av sig sedan han tror att hans älskade Thisbe blivit dödad av ett lejon. Hur illustrerar man nu det så att inte publiken ska förskräckas?
Det hela reder till slut upp sig med hjälp av ett motmedel. Hippo får sin Tessan och ungdomarna Helena (Sofia Källman) och Hermia (Mimmi Anderson) återförenas med sin Lysander (Bjarki Ardenheim) respektive Demetrius (August Andersson), som alla bidragit till underhållningens komik.
Det är sannerligen inget fel på tempot eller spelglädjen hos dessa namngivna skådespelare. Men visst uppstår den eviga frågan hur långt man ska ta sig friheter, när det gäller att återanvända de klassiska pjäserna. Med sin lättsinniga vokabulär, lite blankvers då och då, tycks den ändå vilja rikta sig till en ungdomlig publik, vilket alla fall inte haft effekt på tillströmningen av premiärpubliken.
Att som jag kvällen före premiären på Stallebrottet på TV Play ha återupplevt Eva Bergmans fenomenala uppsättning från 1990-talet av denna pjäs som skolteater på Backa Teater aktualiserar frågan om teaterpublikens sammansättning.
