[260721] Alla har kanske inte erfarenhet av kärlekssorg, men ”alla” som har det kan nog känna igen sig i Ylva Gripfelts nya diktsamling. Huvudpersonen gråter över att hon gjort slut med en riktig ”pudding”, saknar och sörjer och tycker sig se henne överallt. Eller motsatsen, vill eller är rädd att springa på henne på stan. Hon finns ständigt i tankar och känslor.
Gripfelt har valt det lätt distanserande ”man” istället för att berätta utifrån ett ”jag”, möjligen för att mota bort det mest sentimentala i dikter som hela tiden balanserar på gränsen till det banala. Och det blir för mig omöjligt att inte tänka på och jämföra med Ola Juléns poesi i Orissa (1999). Mellan en och sex sju rader, med dubbla radavstånd, och ett absolut vardagligt språk ”man är lika ledsen som då allt definitivt var över”, ”varför var hon så vacker”.
Jag kan ha lite svårt med litteratur som på ytan och i stil och form är så ”enkel” och snabbläst. Det är lätt att bara läsa på och igenom orden och de glesa raderna, och det i sig riskerar att bli till något banalt. Vad hinner fästa och gå på djupet? Jag gissar att man antingen behöver anstränga sig för att läsa långsamt, eller läsa ett flertal gånger för att det inte ska skramla lite tomt. Annars är det lätt att ta in och känna det som sägs, varje enskild rad eller mening bygger en större berättelse.
Ylva Gripfelt, född 1985, debuterade som poet med Det gudomliga tillståndet (2023) och blev nominerad till Borås tidnings debutantpris. Hon är även essäist och skrivarlärare. Nu har hennes andra bok kommit, Man gråter, utgiven på ellerströms.
En annan sak som riskerar att förstärka det banala draget i dikterna är att de känns så ”allmänna”. Det innebär att ”alla” med liknande erfarenheter kan känna igen sig, vilket rimligen är meningen. Men hade det handlat om en roman som berättar utifrån någon generell ”mall” för hur människor lever och reagerar skulle jag förmodligen tyckt att det var för oprofilerat, för opersonligt. Det är ingen direkt kritik, för vi människor har ju enbart ett visst antal känslor och dem delar vi med andra, och det är starka dikter. Men det påverkar min läsning och upplevelse att där inte finns personliga detaljer hos karaktärerna eller i själva historien.
Första gången jag läste Juléns Orissa blev det precis så, att jag läste rakt igenom utan att reagera nämnvärt. Men när jag senare gick tillbaka och läste igen, och igen, fördjupades dessa rader, känslor och tankar. Precis som hos Gripfelt.
Blir känslorna mer ”problematiska” när man själv är den som gjort slut? Är det ”lättare” att känna alla känslor fullt ut om man blivit lämnad, rent av dumpad? Jag har hört folk säga om någon i sorg efter ett avslut, att ”Hon får väl skylla sig själv, det var ju hon som gjorde slut. Varför då sitta där och oja sej?” De har nog inte riktigt förstått alla komplexa känslor som kan invadera kroppen.
För visst kan man känna saknad och ensamhet även om man själv tagit steget att säga tack och adjö
”man är ledsen
för man är rädd att man gjort något dumt
man är rädd att man gjort något
man inte kan ta tillbaka”
Alla skilda känslor som kämpar med och mot varandra, tar olika stor plats i kroppen.
Medan jag skriver det här ringer en vän och berättar att kvinnan han umgåtts med ett tag setts med en annan man, han är knäckt och vill hämnas ”Det här ska hon få lida för” säger han. Gripfelt skriver
”man har mörka, mycket mörka tankar
tankar på hämnd och död
eller åtminstone förstörelse”
