[260826] David Lagercrantz har skrivit en högst personlig bok om sin far, kulturmannen Olof Lagercrantz. Boken heter Intränglingen, men kunde lika gärna ha hetat, ja, Hur kunde du Olof. Meningen ”Hur kunde du”, står två gånger i boken och beskriver väl den känsla David känner efter sin fars svek. Olof gör något som sårar hela familjen, och framför allt sin fru Martina. Hon har alltid stått vid Olofs sida, enligt David. ”Vad har jag gjort” skriver Olof i det manuskript han lämnar efter sig. Boken om smärtan är titeln på detta manuskript som Martina får läsa innan Olof dör, men som läses av David och hans syskon först efter Olofs död.
Familjen som skalv av Christer Kihlmans dotter Nina Kihlman, har precis utkommit i Finland. Pappa Christer skrev i sin bok Människan som skalv om bland annat sin homosexualitet och om den borglighet i det Svenskfinland som han kände sig främmande inför. I en recension i Hufvudstadsbladet i Helsingfors av boken Familjen som skalv, skriver recensenten, ”Det är aldrig försent att bli besviken på sin pappa.” Och så är ju verkligen fallet för Olof Lagercrantz barn. Olof har varit otrogen mot sin fru under hela deras äktenskap. En dag dyker en man upp och påstår sig vara Olofs son. Mannen blir kallad Intränglingen. Olof tar på sig faderskapet, modern till mannen är hans tidigare pianolärarinna. Och det visar sig att hon är en i raden av kvinnor Olof bedragit sin fru med.
Davids bok är högst självbiografisk. Han låter läsaren ta del av sin förtvivlan och upprördhet. Hans far har svikit honom och hans syskon och framför allt sin fru Martina. David Lagercrantz bok berör mig. Läste häromdagen i GP om en dokumentärfestival och fastnade för meningen, ”Konstnärens ansvar i förhållande till verkligheten.” Förhållandet till verkligheten går ju alltid att ifrågasätta. Men i boken Intränglingen får vi ta del av Davids verklighet. Är modern Martina verkligen Olofs stora kärlek? Det kan man inte veta, men det är vad David tror. Vad är Davids ansvar i förhållande till verkligheten och sin familj? Inte större än sin pappas Olofs. David lämnar inte ut några namn, och man inser att det inte är personerna utan sveket som är vad han vill beskriva.
Och konstnärens ansvar inför individen – har inte Olof genom sitt svek mot sin fru och sina barn, mist rätten till att beskriva sin verklighet? Och i och med att han lämnade manuskriptet Boken om smärtan till familjen, ville han inte då att det skulle komma fram att han bedragit sin fru? Var manuskriptet ett sätt för Olof att erkänna sitt svek, sökte han kanske förlåtelse? Eller var manuskriptet bara ett sätt för honom att bearbeta sina handlingar. Det kommer vi aldrig att få veta. Vi kommer heller aldrig att få veta exakt vad som är sant. Tills slut blir en text alltid subjektiv och författarens egna verklighet. Visst är det till en del spännande att läsa om kända familjers drama, men till sist är det ju en familjs egna drama vi läser om. Och kanske kan vi i bästa fall känna igen oss eller känna med författaren.
