[260918] Den mest älskade och spelade lockas det med, när Göteborgsoperan sätter upp Verdis opera La Traviata igen efter nära tio år sedan sist. Om älskad kan likställas med lättlyssnad, att stundom få benen att vilja dansa och handla om förbjuden kärlek och en fördömande borgerlighet så är det lätt att hålla med och dessvärre känna vittring av samtid också i dessa dagar.
Lag Silvia Paoli har skapat en känslostark och uppdaterad version av denna berättelse om den vilseförda, som bygger på den skandalomsusade teaterpjäs som gjordes av Alexandre Dumas roman Kameliadamen. Öppningsscenen förefaller här dock aningen förbryllande. Idel svarta figurer som rör sig runt ett avlångt bord på vilket vilar en sorts ullig vit kropp, död eller levande, som dock visar sig vara ett får och inte en dödssjuk kvinna. Det är en melodramatisk öppningsscen som tycks förebåda operans slut, den lungsjuka Violettas död. Något som förstås också förstärks av den illustrativa musiken.
”Det som varit har varit. Låt oss dra en slöja över det förflutna”, hör till denna operas avslutande repliker. Och hur adekvat för det aktuella tillståndet i ett land som vaknar upp efter ett val som orsakat maktskifte låter inte det? La Traviata, eller den vilseförda själv, har till slut brutit med sitt förflutna och försonats med sin älskade efter det att dennes far försökt skilja dem åt.
Att hylla Göteborgsoperans fantastiska kör ges mestadels anledning till. Att dess medverkan utfaller så olika utgör den stora lockelsen. Här vill man göra den klass- och könsrelaterade handlingen lite allmängiltigt nutida och i snabbaste laget omvandlas scenen till en färgsprakande maskeradbal, som den sjuka och matta ”kurtisanen” Violetta bjudit in till för att få återse sina vänner.
Det är ett väldigt högt tempo i de inledande scenerna, nästan svårt hänga med. Innan man vet ordet av kommer verkets andra huvudperson in i handlingen och blir presenterad för Violetta som en man som säger sig ha älskat henne under lång tid och nu vill träffa henne. Plötsligt zoomas bilden in, från de dansande gästerna i allehanda fantasifulla kostymer av de mest skiftande varianter och färger, till det par som det fortsättningsvis ska handla om, sopranen Ania Jeruc som Violetta och tenoren Tobias Westman som Alfredo. De ger snart med väldigt bra röster på ett trovärdigt sätt uttryck för en gryende kärlek i det hus på landet som nu blivit deras hem, en för Violetta oerhört förändrad livssituation. Men sjukdomen följer med. Det gör musiken från den fenomenala orkestern också.
Rollen som Alfredos pappa Giorgio lär ha byggts ut från det tidigaste librettot på grund av kravet på en baryton i den centrala handlingen. Orhan Yildiz är sannerligen ett gott val till den rollen, som han förvaltar på ett sätt som gör att det märks att det han tvingar Violetta till är ett krav från familjen. Så även om han tjänar som budbärare för att få Violetta att lämna Alfredo så får han senare också orsak att urskulda sig och lyckönska de tu, sedan de återförenats. Dock för sent.
En oerhört cynisk scen mot slutet, naturligtvis tänkt att ske i det fördolda, är där Violettas väninna Flora (Katarina Giotas) lägrar den vakande läkaren Grenvil (Åke Zetterström) medan Violetta förtvivlat vädjar om hjälp.
Till de scenografiska egenheterna hör en jättelik tavelram som förflyttas att rama in vissa entréer på scenen, däribland den där Violetta, sedan hon återvänt till det festande Paris, träder in med sin tidigare älskare, baron Douphol, vid armen. Varpå den berömda spelscenen följer, när Alfredo kommit inrusande sedan han letat upp Violetta och utmanar Douphol vid spelbordet, vinner en förmögenhet som han brutalt kastar över Violetta. En grym scen såväl musikaliskt som verbalt.
På Göteborgs dans- och teaterfestival nyligen upplevde undertecknad ett gästspel på Backa Teater av en fransk föreställning kallad Pinocchio (live), som inte handlade om trädockor som blir till levande barn utan om levande barn som hanteras som livlösa dockor. Den nu aktuella iscensättningen av La Traviata tycks här vilja betona kvinnor som tillgängliga dockor genom att placera ut konstgjorda dockor i naturlig storlek av unga kvinnor i scenografin och som rullats in på liknande bord som användes på Backa Teater. Ja, idérikedomen för att illustrera en köns- och klassproblematik saknas inte heller i denna föreställning, som är värd sin publik, inte minst för de välkända tonerna.
