[260924] Historiens dom över Erik XIV:s motsvarighet till Henrik VIII:s Thomas Cromwell, kung Eriks handgångne man, sekreterare och riksåklagare Jöran Persson, har inte varit nådig. En blodtörstig, makthungrig, kallhamrad mutkolv som manipulerade det svagsinta majestätet för att berika sig själv och komma åt avskydda höga herrar. Men historikernas dom har börjat nyanseras när alltfler kritiska blickar riktats mot källorna till karaktärsmordet på prästsonen med läshuvud som blev Sveriges högste ämbetsman. Hans Lagerbergs nya bok sammanställer på ett både medryckande, spännande och tankeväckande vis skvallret genom århundradena, de oförenliga tolkningarna, forskares och konstnärers splittrade bilder, källkritiken och nya hypoteser från senare år med förtjänstfulla egna reflektioner.
Jöran Persson var förstås en man av sin tid – på gott och ont. Den nymornade arvsmonarkin Sverige var ett med våra mått mätt skrämmande våldsamt, korrupt och eländigt samhälle, ständigt i krig eller hot om krig, plågat av fattigdom och sjukdom. Jörans karriär som skrivare, sekreterare och åklagare åt Kungen innebar att han tog för sig – som alla andra tog för sig i Europas renässansriken.
Jöran slängde människor i fängelsehålor på lösa boliner, tvingade fram de erkännanden kungen önskade med tortyr, och utmätte de mest fasansfulla straff när de dömdes. Men olikt många andra i liknande position var han ingen vindflöjel, han stod fast även mot de allra mäktigaste – särskilt kungens bror, sedermera Johan III – och just detta beseglade hans eget bestialiskt grymma slut på Stockholms galgbacke 1568.
Men mer än allt annat var Jöran Persson en kompetent, effektiv och trofast ämbetsman. Han ledde formandet av en alltmer solid centralbyråkrati, utan vilken ingen centraliserad nationalstat kan fungera. Land byggdes alltmer med lag, förvaltningen styrdes upp och ekonomin kom alltmer under kontroll – även om den samtidigt föröddes av kriget med Danmark.
När adelsmännen schabblade bort kungens vanskliga krigsäventyr skickades Jöran ut för att ställa läget tillrätta. Allt detta till nackdel för den högadel och de vasaller i provinserna som vant sig vid att med makt i spjutstångs ände styra sina förläningar godtyckligt, tjuvaktigt, slappt och grymt.
Lagerberg skildrar levande Jöran Perssons dubbla natur som bildad uppkomling ur populasen och effektiv förvaltningsbyråkrat. Båda sidorna källor till den avsky hos hans banemän som länge fick prägla historieskrivningen. En rättslärd man med ordet så i sin makt att han kunde skämma ut själve hertig Johan inför dennes här när han återkom från dåraktiga äventyr i Finland, liksom han förde talan i den fruktade Höga nämnden. Den man som säkerställde att skatteuppbörd, landets handel och hovets och krigsmaktens finanser och försörjning hölls i någorlunda ordning. Med bieffekten att alla de som vant sig vid att kunna skumma grädden snuvades på konfekten.
In i huvudet på Jöran kommer vi inte. Lagerberg har ju skrivit flera romaner genom åren men här är han fackboksförfattare, med en detaljerad och imponerande notapparat som är en kunskapskälla i sig. Nå, han kan inte kan hålla sig från att dramatisera några korta sekvenser i dialogform. Det tackar läsaren för och får mig att undra över varför så lite modern litteratur och film finns om denna avgörande och högst dramatiska period i svensk historia – och kanske då främst verk där den galne kungen hålls i bakgrunden mer än vad som blivit brukligt. Tills det blir bättring på den fronten får vi nöja oss med En i hjärtat elak man, och det är verkligen inte så pjåkigt.
