[261007] Vi befinner oss i en liten namnlös by i Lägre Beskiderna i södra Polen. Där följer vi ett antal invånare och deras liv, det är landsbygd och relativt påvert. Miljömässigt associerar jag ofta till Làszlò Krasznahorkais romaner och manus, de som till exempel ligger till grund för Béla Tarrs filmer Satantango och Turinhästen, även om de utspelar sig i Ungern.
Det handlar om vardagens arbete med djur och grödor, om lukter och smaker, religion och hos flera personer någonslags dödslängtan. En förödande eldsvåda blir central.
Urszula Honek som är född 1987 i Polen, är även poet. För de tretton novellerna i Vita nätter blev hon 2024 nominerad till Internationella Bookerpriset, här galant översatta till svenska av Tomas Håkanson, för Ersatz.
Det börjar inte så sällan i ett slags mindre textkaos, där Honek sveper över och mycket kort dyker ner hos diverse personer i byn, för att senare stanna upp och mer följa en av dem. Det är lite av ett associativt berättande, verkar gå på impuls med en intensitet där det kan gå och vilket håll som helst. Ibland blir det rent av svårt att hänga med om vem det handlar. Det är med andra ord inte alltid så medhårsstrykande läsning, vilket är på gott och ont. Men vanligen kommer man in i tonen/stilen efterhand. Språket är enkelt och vardagligt och gärna talspråksaktigt, i flera noveller är det barn eller unga människor som för ordet. Och möjligen beror den stundvis lite röriga stilen och det associativa berättandet på att det är just barn som är ”jaget” i texten. På några ställen finns det rimmade ramsor naturligt infogade.
Vi får lite grann känna karaktärerna, bland andra Dorota, Piloten, Andrzej, Henryka, Malgorzata, hur de på olika sätt försöker hantera tillvaron. Piloten som är lite eljest och sällan dyker upp i skolan, han får närmast dagligen stryk därhemma. Den unga flickan Dorota som bor hos sin mormor och den dövstumma hunden Pimpek frågar ständigt efter när mamma kommer, gissningsvis är modern död eller har gett sig av. Hanna som likt Virginia Woolf fyller klänningens fickor med sten och stiger ner i floden. Henryka som gillar män och överger sin dotter när hon måste åka till slaktaren Mirek hon nyligen träffat.
Med den fragmentariska formen inbillar man sig ibland att det är ett flertal personer som tar eller försöker ta livet av sig. Men ju mer man läser desto mer inser man att många händelser och personer hänger ihop, eller är samma och ses från olika vinklar. Och att helheten i grunden egentligen berättar om byn och kanske inte i första hand om de enskilda människorna.
Även om inte alla som pratar om det begår eller gör försök till självmord finns hos många ett mörker som man nog skulle kunna kalla dödslängtan, att få lugn och ro
”Den där morgonen , när det inte längre fanns någon återvändo, då tänkte jag på lättnaden – att få sluta ögonen en gång för alla. Människor som har gått hand i hand med döden sedan länge får man inte hugga av händerna på. Låt dem gå sin väg, låt det bli tyst, så har jag alltid tyckt.”
Där finns ofta en vidskeplig nyans till människornas sätt att se på och tala om saker och ting, och de pratar med de döda som om de fanns bredvid. Kanske har det med deras starka religiositet att göra.
Berättelserna är som sagt till stor del målade i mörka färger, där finns till exempel knappast någon större romantik eller särskilt välfungerande kärleksrelationer. Folk är mycket krassa, som när en man abrupt gör slut med sin kvinna
” – Jag ger mig iväg åt Przemysl till, jag kommer hem om ett år eller två, jag orkar inte stanna här längre, sa han till sist en dag.”
I samlingens sista novell begravs två systrar (om än med den ena kistan tom). En blixt slog ner i huset och barnen brann inne medan alla andra hjälptes åt med höet i det åskiga ovädret
”Jag såg bara den äldsta, Eleonora som hon hette, hon satt vid fönstret och var alldeles svartbränd. Där gick jag bland kolet, jag tittade i varje hörn, men jag såg ingenting. Då tog jag den äldsta och bar henne i mina armar, men hela tiden var jag rädd att hon skulle gå av på mitten, så sönderbränd var hon. Jag bar henne över tröskeln som en brud, men jag måste vara försiktig, för vad skulle det bli för ett bröllop om bruden var utan armar eller ben? Fast jag ska ändå gifta mig med dig, lovade Franek.”
Emellanåt går texten lite åt det poetiska hållet. I sättet att lite lätt dyka ner hos en person eller på ett speciellt ställe, för att direkt glida vidare får vi en känsla eller stämning snarare än en gestaltning. Några ”scener” berättas liksom på distans
”Eleonora står vid fönstret och ser på medan familjen avlägsnar sig. Snart blir de till små försvinnande prickar. Mammas långa mörka fläta flyter ihop med bakgrunden och det blir svårt att urskilja om den där figuren fortfarande är en kvinna. Man ser inte de breda höfterna som vaggar som vackrast i sommarklänningar, inte heller de starka, solbrända benen och axlarna. För Eleonora känns det som att världen slutar vid horisonten.”
Jag var inte alltid så begeistrad medan jag läste, men märker nu när jag skriver att jag alltmer gillar helheten av Urszula Honeks noveller. Man kan nog lika gärna se samlingen som en roman.
