[261017] Den här varmt säregna lilla boken är Birgitta Lillpers första roman på sexton år. Således en händelse i svensk litteratur. Sedan den stillsamt underbara Om du fick tänka dig ett hem från 2010 har hon givit ut poesi och kulturhistoriska texter. De senare handlar om trakter i Dalarna, och Dalarna är även spelplatsen för hennes nya roman. Det lantliga Dalarna, även om Falun nämns någon gång som ett fruktat helvete. Lantliga miljöer, särskilt landsbygdens marginaler, var också spelplats i Om du fick tänka dig ett hem, men där var det påtaglig nutid, med markexploaterande tyskar och kantstötta människor som gått bort sig i det postindustriella samhällets irrgångar. I denna nya berättelse om den döve och lytte mästersnidaren Matslofva Erik Olssons besvär med en fördärvad fiol transporteras läsaren till 1700-talets avslutning och 1800-talets inledning.
Det är alltså en historisk roman, berättad med lagom doser dialektala och arkaiska inslag i Lillpers unikt skönklingande prosa. Någon gång tänkte jag på Torgny Lindgren, men Lillpers skissar med lättare hand upp Matslofvas strävsamma liv i den lilla stugan med sin äskade Karin, barnen och getterna och alla järnen med vilka han snidar sina undersköna blomsterutsmyckningar. Det är mindre kärvhet och mer ljus, trots att armodet är i stort detsamma och prövningarna lika många som hos Lindgren. Prosan bjuder in läsaren mer än den bjuder motstånd. Läsningen flyter fram, luftig och lätt, och de allra flesta främmande ord går att tolka i sammanhanget. De gånger jag tvingades slå upp lärde jag mig alltid något fascinerande – om snideri eller växtlighet eller djur eller kvarnar. Och så lärde jag mig om Matslofva, ty han var verklig och jag antar att det är några av hans sniderier som pryder omslaget.
Utan hörsel och med avig kropp får man känslan av att Matslofva räddades från undergång av sin egenartade talang för konstfullt snideri, vilken han upptäcker närmast av en slump. Redan som ung blir han ett namn runt sin bygd genom blomsterutsmyckade räfsor, handtag, slevar, seldonsdetaljer, foder i stugor och vad annat. Och redan i unga år utbyter han och Karin blickar. Hon är lite äldre, stark, påstridig och handfast. Men hon delar sin kärestas konstnärsådra, bara på musikens område.
När de gifter sig följer fiolen hon ärvt från fadern med, och på den spelar hon gärna så fort det blir tillfälle, vid fester och begivenheter där spelmän och andra sluter upp, liksom hon gärna sjunger med stark och tonsäker röst under gudstjänsterna. Musiken är det bästa hon vet. Den upplevelsen kan Matslofva inte dela fullt ut, men han kan hålla sin hand mot sin hustrus skuldra och erfara det han kan av klanger, toner och rytmer – och hennes glädje.
När en fyllkaja fördärvar fiolen är det därför inte bara ett kärt arvegods som berövas Karin. Det här är en tid när döden är ständigt närvarande, inte bara i sjukdom mot vilken bot sällan finns – många barn och syskon dör innan de vuxit upp – utan även krig, i vilka Karin redan har förlorat flera bröder. Med en av dem talar hon i drömmar om sin förtvivlan över fiolen som band henne till den familj som försvunnit och sin olust att inte ha en egen fela när det spelas upp i trakten. Matslofva söker ofta lindring mot sitt eget tungsinne i Bibelns texter, men Karin fungerar annorlunda och det uppfattar han.
Åtagandet att snida en ny fela åt sin käresta blir en utmaning inte bara för Matslofvas kunnande, utan även för kärleken mellan makarna. Saken måste få ta sin tid, för Matslofva, plågad som han är av rädsla att misslyckas. Försöker du ens? antyder Karin och vänder sig undan sin man när resultatet dröjer. Ingen av dem förmår sätta tydliga ord på vad det är som sker mellan dem, här gestaltar Lillpers mästerligt, liksom hon gör med allt det som rör sig inom och mellan människorna i stort.
Den snirkligt virkade historien tar sig så fram genom Matslofvas och Karins liv och markernas skiftningar. Lillpers gör underverk med fantasin om Matslofvas uppmärksamhet på minsta lilla hans kvarvarande sinnen hungrigt uppfattar. Samma detaljskärpa som gör honom till en mästersnidare. Boken erbjuder några av de mest finkänsliga svenska landskaps- och naturbetraktelser jag läst. I en av de starkaste kulminerar berättelsen med det mödosamma fiskafänge som till slut ska ge Matslofva lim att sammanfoga fiolens alla delar med, så att han till slut ska få lägga handen mot sin Karin och erfara hennes glädje igen efter alla år.
Måtte det gå vägen, tänkte jag med hjärtat i halsgropen. Ty mitt i allt annat lyckas Lillepers också göra detta stramt hållna mästerstycke över drygt 150 sidor riktigt spännande.
