[261104] I takt med att fjärran resmål upplevs tveksamma i tidens turbulens ökar intresset för de pärlor som det närbelägna Europa kan erbjuda. Ibland kan en roman eller en klassisk pusseldeckare vara till god hjälp. Författaren till Bretonska förhållanden kan erbjuda såväl den ena som det andra.
Boken handlar om den från Paris utflyttade/bortmotade kommissarien Georges Dupin. Här i lilla Concarneau vid Bretagnes sydvästkust har han verkat utan större konflikter med sina chefer, borgmästare och andra; numer håller han tand för tunga. Näven knyter han i fickan och fast det bär honom emot kan han tala både älskvärt och artigt med de överheter han irriterar sig på. Efter tre år i Concarneau börjar han rentav känns sig litet bretonsk själv. Litet av en enstöring var han redan.
En dag får Dupin ett mord på halsen. I den närbelägna byn Pont Avon har den åldrige ägaren av Hôtel Central hittats mördad i baren. Pierre-Louis Pennec hade drivit det anrika hotellet i mer än halva sitt liv, ärvt det efter som far som i sin tur ärvt det efter sin mor, den legendariska Marie-Jeanne Pennec. Hon var samtida med och nära vän till Paul Gauguin, det var hon som upplät sitt nystartade konstnärshotell till Gauguin efter debaclet, mellan honom och van Gogh, med det avskurna örat. Byn Pont Avon var en konstnärskoloni under sent 1800-tal, ett franskt Skagen. Från hela Europa och Amerika kom konstnärer som lät sig inspireras av det landskapet och den stilla lantlivet i Frankrikes utmarker där världens slutar: Finisterre. Byn lever i stort sett på turismen runt de gamla – och nya – konstnärer som någon gång tillbringat tiden i något av de två hotellen från den gyllene tiden. Det mer påkostade av dem heter Julia.
Det är kocken som får syn på mannen som blodigt knivhuggen ligger på golvet i den bar där han varje kväll drack sin Lambig, en bretonsk calvados. Längs väggarna hänger kopior av Avonmålares konstverk, ramar in och skapar miljö. Ingen har sett något. Ingen har hittat något motiv, Pierre Louis var älskad och respekterad av alla.
Det är obegripligt, och bara en äkta pusseldetektiv kan lista ut sammanhanget. Dupin är en sådan, inte olik Fred Vargas Adamson eller Maigret. En ensam man med integritet, ett charmigt original med fantasi och stark dragning till myter och kulturella särdrag; en magisk ådra. Som chef närmast odräglig, ger order till synes hipp som happ. Han litar till intuitionen. Vi får följa hans tankegångar i naturen, vid flodens Avon strand, i vilda skogsområden, vid havet med den helt oberäkneliga Atlanten som fond. Och i hans möten med den bretonska kulturens inbundna vändningar. Man säger inte mer än vad man menar, och även det kortfattat.
Pennac var änkling, men vid hans sida fanns alltid husfrun, Madame Lajuox, gammal hon också men en gång var hon – i stor hemlighet – den gamle hotelldirektörens älskarinna.
Sonen Luic med fru, en halvbror, André, som är familjens svarta får, tillika nationalistisk uppburen korruptionsdoftande politiker, Museum D’Orsay i Paris och en lokal konstkonnässör och kopist är andra nära inblandade i den röra som uppstår när Dupin i en intuitiv snilleblixt förstår att en av tavlorna i baren kan vara ett okänt original av Paul Gauguin. Vilket arv! Kanske värdigt ett mord. Följaktligen spelar den så brutalt mördade hotellchefens testamente en avgörande roll.
Upplösningen blir, liksom boken i sin helhet, en slags process där lögner avslöjas, hemligheter kommer i dagen och frågan om vem som verkligen är skyldig är inte så klar som det kan verka. Det är också här som Dupins intuitiva kompetens uppenbaras helt och visar sig bottna i hans filosofiska undermedvetna.
Berättelsen tyngs bitvis av Dupins tröttsamma kaffedrickande – Dupin är grav koffeinist – men ger desto mer tillbaka i skildringen av Bretagne, ofta uttryckt som inre dialog. Dessutom doftar läsningen av ett slags ålderdomlig kultur där artighet i umgänget sticker ut för en svensk läsare. Andra exotismer är lokala hembygdsfester som hedrar gamla dygder och traditioner och speglar det unikt bretonska, och som av och till hindrar Dupins utredning.
Att vi blir så exponerade för de bretonska/keltiska egenheterna (också namnbruk och uttryck) kan bottna i att författaren är tysk, och sålunda ser på platsen med en främlings fascination. Jean-Luc Bannalec är en pseudonym för Jörg Bong, deltidsboende i Finisterre (del av Bretagne), men med hemadress Bonn. Det finns tydliga paralleller med Fred Vargas (pseud för Frédérique Audouin-Rouzeau) vars likafullt traditionsförankrade romaner om kommissarie Adamsberg också rör sig mellan tradition, saga och verklighet med en systemkritisk udd. De delar även inslagen av vetenskap och forskning samt huvudpersonernas uppenbara skepsis mot all slags överhet, särskilt egocentriska politiker, såväl nationella som lokala och regionala. Det senare blir synnerligen väl gestaltat i Dupins tankar runt fallets slutliga lösning.
Boken är i original skriven och utgiven på tyska. Språket kan kännas både sirligt och slingrigt i dialogerna, men flyter mestadels som Avon i sin canyon i möte med Atlanten – något olika vid ebb och flod. Per Nilson har översatt. Boken är trivsam, gemytlig och på många sätt mycket lärorik läsning om en del av Europa som är okänd för de flesta.
Bretonska förhållanden inleder en kommande serie om kommissarie Georges Dupin, hans sekreterare Nolwenn och hans två assister och – om vi har tur – den kunniga och tjänstvilliga museiintendenten Marie Morgane Cassel i Brest.
Böckerna har filmats av tyska TV-bolaget ARD i fristående avsnitt.
(fotnot: Hôtel Julia existerar, men Hôtel Central heter i verkligheten Hôtel Restaurant Les Mimosas från 1896)
