Ekvilibristiskt berättat om konstvärlden, pengarna och moralen

Kashayar Lykke Naderehvandi, foto Emma Larsson

[261118] Det tema om flykt, räddning, undergång och solidaritet med utsatta som genomsyrat Kashayar Lykke Naderehvandis två tidigare romaner – Jag vilar i era outtröttliga händer respektive Hemsökelse – är inte lika mycket i förgrunden i denna hans tredje. Visst, flyktingödet skymtar i bakgrunden, men strålkastarljuset riktas främst mot de privilegierade som lyckas här i vår skoningslösa värld. I synnerhet belyser berättelsen om Caspian Loebs uppgång och fall hur man måste vara för att vara en av dessa människor och vad framgången och kampen för den då gör med en. Samtidigt är romanen en skarp svetslåga riktad mot kulturlivet – här gestaltat av den internationella konstvärlden och dess hov av finansiärer, profitörer och parasiter.

Från svensk flyktingpojke i Malmö med helt annat namn har Caspian lämnat allt och alla bakom sig för en karriär som konstnär. Efter ett fotobaserat verk om en by i Kanada når den snart allt högre höjder. Som ung professor på en ansedd konstskola i London träffar han Valentina och gifter in sig i den snuskigt rika släkten Loeb, vars belgiska efternamn han gör till sitt. Äktenskapet ger honom tillträde till konstvärldens främsta mecenater och kuratorer. Nu är han i sextioårsåldern, rejält förmögen och ännu gift med Valentina, som själv gjort akademisk karriär på att ta offentligt avstånd från sin familjs koloniala förflutna.

Han gör ingen konst längre, lever mest på att laga god mat i huset i södra Portugal med sitt fantastiska ljus, hålla anföranden för sin mecenats stiftelse och stödja yngre konstnärsbegåvningar – som den unge João som Caspian upptäckt där i den portugisiska byn. Då sker två saker parallellt: ett mediedrev med oklar sanningshalt som ifrågasätter Caspians autenticitet och metoder börjar växa, samtidigt som Caspian nås av ett gåtfullt brev från Sverige om ett arv han inte förstår vad det kan komma ifrån.

Handlingen som därefter vecklar ut sig är bitvis riktigt rafflande. Caspians förflutna hinner ikapp honom genom en dödlig sjukdom och hotar krossa hans och Valentinas idyll, samtidigt som drevet blir alltmer förödande, när yngre förmågor ser chansen att få skjuts i sina karriärer av att kalasa på ett gammalt lik. Lögner avslöjas, lojaliteter prövas och förtroenden bryts. Konstvärldens cyniska ytlighet – detta lullull som ornamenterar de superrikas investeringar i affärsuppgörelser och teknisk infrastruktur – blev en gång Caspians räddning ur flyktingbarnets misär i Malmö och ut i den stora vida världen. Nu är den med ens på väg att krossa honom för att ge plats åt en ny generation, ivrigt påhejad av forna trogna vänner.

Lykke Naderehvandi är inte en författare som bygger sitt skapande på en entydig röst som kläs i passande historier. Kanske stöter detta bort en del läsare, den framgångsrika litteraturen tycks vara den som suggererar läsaren att hen umgås intimt med och kommer allt närmre sin författare. Lykke Naderehvandi byter tvärtom litterär röst för att passa den historia han vill berätta – en ekvilibrism som är ovanlig i dagens svenska litteratur och djupt imponerande.

Den drömskt smeksamma, närmast gasformigt flödande prosan i Jag vilar i era outtröttliga händer byttes i Hemsökelse mot en stramt kärvande, skev och obekväm röst för att förmedla den berättelsens bistra budskap. I Segrarens natt möter läsaren ett till en början innerligt närmande i tredje person till Caspian och Valentina, vilket alltsom berättelsen vecklar ut sig börjar vandra mellan flera karaktärer och blir alltmer distanserad – kongenialt med hur Caspian får allt större problem att nagla fast vem han själv egentligen är.

Och vem är då Caspian Loeb? Bara ännu en narcisist? Kan en konstnär vara något annat? En gång en ung man utan mycket till möjligheter som tog chansen att lämna allt och börja på nytt när han såg den – låt vara att han då inte visste vad det var han lämnade. Som nu, på andra sidan livet, inte minns särskilt mycket av människor som lämnats på efterkälken eller fallit vid sidorna av hans framfart. Hade det bara stannat där hade boken blivit en i och för sig underhållande moralitet om en kulturman och hans devota entourage. Men budskapet är mer raffinerat än så.

I konstvärlden finns inga moraliska hjältar som höjer sig över de ständigt kretsande gamar som kalasar på varandra så fort de får chansen. Inte ens Joãos nye vän Omar, som mot slutet häcklar Valentina för hennes hycklande positionerande gentemot sin familjs koloniala historia. Ty i samma andetag positionerar han sig själv inför konstvärldens dirigenter genom att kokettera med ett påstått ursprung i samma kolonier som släkten Loeb utplundrat.

Är denna karriärstege mer eller mindre autentisk eller ädel än Caspians påstådda by Barley? I den konstvärld där mecenatens allians med storindustrins pengar bestämmer vinnarna och kuratorernas ordsallad kan få vad skit som helst att glimma spelar detta faktiskt ingen som helst roll.

▪ Christian Munthe

Bilden: Kashayar Lykke Naderehvandi, foto: Emma Larsson

 

Bokomslag Kashayar Lykke Naderehvandi Segrarens natt

Kashayar Lykke Naderehvandi
Segrarens natt
Norstedts 2026

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: