Det är nästan med lättnad jag lägger ifrån mig den här boken när jag läst färdigt. Inte för att den var dålig. Inte alls. Men den var fruktansvärt jobbig att läsa. Den är så full av trasiga människor och det riktigt tunga är att ondska och hur den uppstår, plötsligt lir mycket begripligt. Läs mer
Astrid är tolv år bor med sin pappa och sin lillebror Josef någonstans i en stad i Sverige. Mamma har flyttat ihop med en ny man. Astrid har det väl ganska bra. Duktig på att spela piano och kanske lite ensam i skolan. Men inte mobbad som Henrietta. Läs mer
Göteborgs stadsteater vimlade av forna medarbetare, när höstens första premiär betydde att slå följe med en uppdatering av pjäsen Flotten på sin färd mot Lycksalighetens ö och dess två efterföljare. Publiken var tryfferad med särskilt inbjudna skådespelare som en gång varit med i Kent Anderssons och Bengt Bratts ”Göteborgstrilogi” i slutet av 1960-talet, särskilt nyfikna förstås på hur Mattias Andersson lyckats förhålla sig till sin namnes epokgörande verk. Läs mer
Jag vet inte hur många böcker, filmer eller teveserier om andra världskriget och ”förintelsen” jag tagit del av genom åren, men ganska många är det. Förutom allt dokumentärt material, främst sett på teve men även som biograffilmer. Jag måste erkänna att jag haft perioder när jag känt mig lite trött på alltihop, när jag tyckt att ”det har jag redan sett eller hört”. Läs mer
Jag tänker mig att ljudspåret skall vara Four Lamentations and One Wicked Dream of Innocence, av Martin Küchen & Landæus Trio. Fyra molande smärtsamma stycken musik, med Küchens saxofon som kvider och svider in i märg och ben, bestrålar själens mörka hörn. Så väldigt sorgset och så oerhört vackert, skitet, rent och lyriskt. Och den femte, med ett annat tempo och driv, får stå för det irrationella och mer naivt galna. Läs mer
