Frustrerande associativt berättande

Liliana Colanzi – Ni lyser i mörkret
Liliana Colanzi

Sju noveller av den bolivianska författaren Liliana Colanzi, född i Santa Cruz 1981. Sju noveller som för mig till stor del var frustrerande att läsa. Snyggt skrivna, ofta med en intresseväckande ingång, som sällan följs upp. Ofta slutar de i ett ingenting, och det blir för mig bara tomt och med frågetecken hängande i luften. I vissa av texterna finns det någon form av grundberättelse, dessa kryddas med utvikningar som inte så sällan är mer spännande och intressanta än själva historien. Och när det inte blir särskilt mycket kvar av den historien vet jag inte hur jag ska läsa. Läs mer

För att inte glömma

José Henrique Bortoluci – Det som är mitt
José Henrique Bortoluci

Fadern gick fyra år i skola och började arbeta på familjens lantegendom redan som sjuåring. Efter skolan fortsatte han med det på heltid till han hamnade på en bilverkstad, där var han i sju år innan lastbilsjobbet tog över. Läs mer

Om färgnyansernas betydelse

Jeferson Tenório – Hudens avigsida

Tjugotvåårige Pedro försöker förstå och ta in sin pappas död, nedskjuten av ett gäng poliser. Fadern var svart. När poliser stannar en bil med fyra personer, tre svarta och en vit, kollar de endast de svarta männens id-handlingar, och önskar den vite en bra dag. Det är tydligen så det ser ut, och det är ju även så det verkar vara även i bland annat USA man alltför ofta läser om; det är svarta/ickevita som drabbas av diskriminering och våld. Minns också Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask, om hårfärgens betydelse. Läs mer

Flyktiga men fängslande historier

Emilio Fraia – Sevastopol
Emilio Fraia

Vad är en berättelse? Vad berättar man genom att delge andra diverse historier? Vilka historier kan eller bör man tro på? Var går gränsen mellan fantasi och ”verkligheten”? Hur tillförlitliga är egna och andras minnen? Läs mer