[251010] Sju noveller av den bolivianska författaren Liliana Colanzi, född i Santa Cruz 1981. Sju noveller som för mig till stor del var frustrerande att läsa. Snyggt skrivna, ofta med en intresseväckande ingång, som sällan följs upp. Ofta slutar de i ett ingenting, och det blir för mig bara tomt och med frågetecken hängande i luften. I vissa av texterna finns det någon form av grundberättelse, dessa kryddas med utvikningar som inte så sällan är mer spännande och intressanta än själva historien. Och när det inte blir särskilt mycket kvar av den historien vet jag inte hur jag ska läsa. Min frustration grundar sig inte minst i att Colanzi definitivt kan skriva, och att hon har berättelser i sig. Men sedan vill hon skruva till det, göra det hela till science fiction eller något ockult mystiskt. Eller också vill hon bara retas med oss, isåfall lyckas hon med den här läsaren.
Colanzi var med och grundade förlaget Dum Dum som ger ut litteratur som blandar genrer, så det är uppenbarligen något hon gillar. Hon är också doktor i komparativ litteratur och undervisar på Cornell University. Hanna Nordenhök har i vanlig ordning galant fört över spanskan till njutbar svenska.
Vad handlar det då om? Ja, säg det, flera gånger är det just det jag frågar i mina få skrivna reaktioner under läsningen.
I den första novellen är vi med en kvinna som föder två ”knölar” (barn), ammar och sedan skär halsen av dem. Det hela sker ”Grottan” och dens utveckling får vi följa genom seklernas gång. Den innefattar fladdermöss, mäktiga stalaktiter, stridande folkgrupper. Till slut återstår endast en liten kulle av grottan, en ängssluttning som var ”övervuxen av regnbågsskimrande svampar som stötte ur sig små spormoln.”
I en annan novell berättas om ungdomar i ett samhälle med utegångsförbud. De håller till nära ”Anläggningen”, som visar sig vara ett kärnkraftverk. Plötsligt verkar det som att det vi läser händer inuti ett dataspel …
En ung kille slår med en sten ihjäl en ur ursprungsbefolkningen, denne ”indian” bosätter sig sedan som ett dåligt samvete i huvudet på killen och de blir två. Killen bär ständigt med sig stenen, och möjligen dödar han/de sedan fler.
Som i flera av de andra novellerna börjar det bra. Om en kvinna som följer med sin moster till en by i Amazonas för att driva in en skuld. Hon har levt med mostern som sin mor. Den berättelsen är den jag dittills under läsningen tyckt bäst om, men vad ”handlar” det om? Det blir till exempel ingenting med själva indrivningen, den liksom glöms bort?
Tioåriga Ofelia firar sin födelsedag på en kinarestaurang i byn där hon växte upp. Hon möts av kyparen med ett konstaterande; att det var synd att hon inte fått sin fars gröna ögon, född i Italien som han var, istället för de mörka hon nu har. På lyckokakan står ett nummer till ett ställe som lovar att uppfylla alla typer av önskningar. Hon ringer och går dit, det är en tatuerarbutik. Det pratas om ögonen och hon skriver på ett papper, och sedan slutar det
”Hon kände ingenting särskilt. I själva verket kände hon knappt någonting. Bara det fjäderlätta fladdret av minnen som flyger bort, tillsammans med den långsamt försvinnande förmågan att återkalla djungelfrukternas texturer och bybarnens ansikten: det var ljudet av en glömska vars mörker sakta absorberade alla de inre bilder hon tidigare hållit så kära, som ett stjärnbestrött himmelsband slinker undan mellan trädens grenar … Men det man inte kan minnas kan man inte sakna, och hon hade bråttom att bli en annan.”
Kan man prata om associativt berättande, i det att det svänger hit och dit, verkar reagera impulsivt på vilken väg berättelsen ska ta? Kanske lite som man säger om Céasar Airas mikrolitteratur.
Titelnovellen är på många sätt ganska läcker, men det känns som att inte heller den ”håller ihop” mot slutet. Utvikningar, i sig spännande, men har de med helheten att göra? Känslan av att något katastrofalt har hänt, folk blir plötsligt lysande och man tänker på Tjernobyl. Obehagligt, och det blir till samhällskritik i det att myndigheterna låtit människorna bo kvar i områden som tydligt är smittade av radioaktivitet.
”Världen Utanför är gjord av mörker, säger Pastorn, och den som går bortom inhägnaden kommer skuggorna att föra bort.”
Om en sekt mitt i regnskogen, men där berättarens syster Olga tröttnat på att vandra ”den smala vägen” som det kallas att leva inom sektens gränser. Staden med alla sina frestelser leder till fördömelse, men lockar Olga och någon annan till sig.
Instängdheten och alla kvävande restriktioner får mig att associera till Marieke Lucas Rijnevelds starka Obehaget om kvällarna, med incest och djur som drabbas.
Den klart bästa novellen, eller den jag iallafall tycker bäst om. Den bryter av från de tidigare där författaren likt en Jonas Kullhammars saxofon gärna slår sönder den vackra melodin. Men precis som hos vår jazzsnubbe är det säkert meningen, även om det sedan inte passar alla. (Nu gillar jag ju Kullhammar, men kan tröttna om det blir för mycket av det där sönderslåendet.)
