[240320] Fadern gick fyra år i skola och började arbeta på familjens lantegendom redan som sjuåring. Efter skolan fortsatte han med det på heltid till han hamnade på en bilverkstad, där var han i sju år innan lastbilsjobbet tog över.
I femtio år arbetade han sedan som lastbilschaufför, och har genom det varit med och byggt det moderna Brasilien. Det Brasilien som på femtiotalet byggde en ny huvudstad (Brasilia, invigdes 1960) mitt på en högplatå i det inre av landet. Som en del i moderniseringsreceptet krävdes transportmöjligheter genom Amazonas enorma lunga. 70-talets stora projekt, den ”Transamazonska vägen”, som skulle förbinda Atlanten med Stilla havet, koppla ihop den nordöstra regionen med det innersta av Amazonas; ”Människor utan land” med ”Land utan människor”. Sedan dess har regnskogen blivit gravt exploaterad och nedsågad. Och då inte längre enbart för vägarnas skull, utan även för timret av ädelträ, och för kalhyggena för boskapsuppfödning och diverse odling. Ursprungsbefolkningen skuffas allt längre ut i skogens kanter eller dödas för att de helt enkelt är i vägen. Visserligen går det vildare och brutalare till i Brasilien, där mördandet på sina ställen når extrema nivåer, men ”taktiken” känns igen från många områden med urbefolkning och även i vårt eget land, där uppe i Norr.
José Henrique Bortoluci är född 1984, är doktor i sociologi , bor och undervisar i São Paulo. Det som är mitt är hans litterära debut, översättaresset Örjan Sjögren har fört över de portugisiska orden till smidig svenska.
Bortoluci är alltså akademiker och har genom det gjort en klassresa med allt vad det innebär. Han är uppvuxen under knapra förhållanden, med en far som mest befann sig ute på vägarna (där det ens fanns några), och en mor som bland annat jobbade som sömmerska. När det regnade något lite hårdare blev det översvämning i köket, och ofta gick de omkring i ”halvhunger”. Det var när fadern fick en cancerdiagnos, efter en lång rad andra sjukdomar (hjärtinfarkter med flertalet hjärtoperationer, m m) han började intervjua och spela in pappans berättelser från ett halvt sekel i olika lastbilar. En mytisk värld, där fakta, skryt och fantasier bildar spännande historier om en manlig kultur av gagg, våld och alkohol/droger. Av ensamhet och en ständig längtan hem till familjen. Men även av diagnoser, en merpart av förarna drabbades av en rad sjukdomar, inte minst i hjärta och kärl, och många av dem dog relativt unga.
Släkten hade tidigare kommit som arbetskraftsinvandrare från Italien och hamnade ofta i kaffeproduktionen. Farfadern hade efter ett antal år sparat ihop till att kunna köpa en egen liten kaffeplantage med fina bönor, men två skördar i rad tog frosten och de fick flytta tillbaka till staden och börja om på nytt, utan någonting.
Insprängda i texten har Bortoluci här och där placerat faderns egna ord.
”Vad ska jag göra med pappas ord? Hur kan jag lyssna till dem, transkribera dem och omorganisera dem utan att de förlorar sin beständighet och sina färger?”
Och jag tänker lite grann på samma vis; hur ska man läsa den här boken, och hur ska jag skriva om den? Vad ska jag fokusera på, finns det något som bör ses som viktigare än något annat? Den personliga historien om en arbetande far, eller den om en nations utveckling som pågår parallellt. Den om manlighetskulturen, machoismen, eller arvet från slaveriet och rasismen som lever kvar, eller den om allt våld och dödande. Däremot inte ett ord om de berömda karnevalerna, som får fattiga människor att glömma sina vardagsliv för några dagar om året. Eller om fotbollen, det enda som en gång kunde konkurrera med religionen som det viktigaste i livet. Dock på Pelés och Garrinchas tid, innan Marta och Neymar.
Rasfrågan kan man heller inte komma ifrån.
Sonen brottas med de vanliga konsekvenserna av sin klassresa. Att det blir nödvändigt att fjärma sig ifrån sin föräldrar och deras deras språk och vanor, tycke och smak, et cetera. När familjen man kommer ur inte längre känns som ”hemma”. När man blir främmande för varandra, och de man växt upp med inte förstår vad man sysslar med.
Det blir också skillnader i deras olika förståelser och tolkningar av det samhälle de lever och verkar i; faderns pragmatiska perspektiv från ett arbetarliv, sonen den lärde och utbildade
”I min pappas föreställningsvärld är en resa från jorden till månen i lastbil något mera konkret än mitt akademiska liv, mitt liv som lärare och författare.”
Jag känner tydliga likheter med Èdouard Louis, Dider Eribon och delvis Annie Ernaux, och gissar att Bortoluci ser dem som inspirationer till sitt eget skrivande. Starkt sociologiskt berättande med biografiska inslag, eller vice versa.
När det funkar som bäst tänker jag på Louis eller Eribon, när det blir alltmer av sociologi, politik och historia kan jag uppleva det som lite torrt. Inte för att det då är ointressant på något vis, absolut inte. Brasilien är ett stort och spännande land med många härligheter, men också med en mängd problem; rasismen, patriarkala och sexistiska strukturer, våld och det besinningslösa dödandet. Allt fick dessutom nytt liv och energi när Bolsonaro för inte så länge sedan blev landets högste ledare, i sann Donald Trumpanda.
Det fanns inga skriftliga dokument och bara två vykort som ”bevis” för faderns alla år på vägarna
”Men han kommer ihåg en hel del, och hans ’madeleinekakor’ dyker upp när man minst anar det: några bilder på tv får honom att minnas när han satt fast och var utan mat i flera dagar på en lerig väg i södra delen av Pará; varje nyhet om en allvarlig olycka öppnar en ask med historier han själv varit med om; historier om byar, om jägare, om fjärran tropiska landskap, om kollegor – några trofasta, andra inte, de flesta redan döda.”
Det är lätt att känna författarens kärlek till fadern, men också sorgen från barndomens saknad
”När jag var fem år hade pappa med sig en liten plasthäst till mig när han kom på ett av sina korta besök i vårt hem. Innan han gav sig av gömde jag leksaken bland kläderna i hans resväska för att han inte skulle glömma mig.”
De flesta av chaufförerna, kollegor till fadern liksom han själv, hade drömmar om att kunna spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en egen bil, och sedan efterhand utvidga till en liten rörelse, ett åkeri med flera bilar. För att slippa vara i händerna på andra. Men bilar är dyra och vinsterna långt i från behoven. Istället hamnade många i lån och skulder, så för de allra flesta stannade det vid drömmar och fantasier. Precis som för den tidigare generationen.
