Chile på sjuttiotalet, militärerna avrättar den demokratiskt valde president Salvador Allende, krossar händerna på och skjuter även den kände trubaduren och aktivisten Victor Jara och inför en blodig militärdiktatur 1973. Med general Pinochet i spetsen lever diktaturen fram till 1990, med massor av döda, torterade och ”försvunna” som följd. Plus en stor flyktningvåg därifrån, se Läs mer 
Den här diktsamlingen är förmodligen det bredast empatiska jag någonsin läst. Den – poeten – menar att allt och alla ofrånkomligen hör ihop, eftersom vi alla andas samma luft, alla behöver det gemensamma syret för att överleva. Hur kan man då skjuta på varandra, kasta bomber, mörda varandra i dessa ändlösa rader av krig och dödliga konflikter? Hon kan omöjligen förstå hur någon trots allt positivt som händer och finns kan tanka ett krigsskepp och låta det ”glida ur hamn”. Läs mer
En så otidsenlig sak som att behöva sprätta upp en ny bok. Så jag sprättar, men inser tämligen omgående att jag använder en för vass kniv, det blir alldeles för fina snitt. Borde man inte sprätta så man ser såren och ärren? För här finns både sår och ärr ”alla som någonsin varit inne i mig har lämnat sårskorpor och ärr efter sig”. Det är en obehaglig bok som Arazo Arif skrivit, mörkret inuti och fukten. Dikter som stundvis balanserar på gränserna, men som ofta trillar över dessa gränser. Ner i obehaget. Läs mer
Diktsviten ”Pur” är självbiografisk och berättar om en kärleksrelation som får ett tragiskt slut när den kvinnliga parten mördas. Erik Lindman Mata debuterar med en berättande dikt om ett kärleksförhållande som är både innerligt, inmängt med komplikationer och med ett brutalt tragiskt slut. Läs mer
”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”
Det är smärtsamt vackert och poetiskt och vitt nästan rakt igenom. Men det vita kontrasteras effektfullt mot det mörka; de mörka ögonen, den svarta jorden, sorgens tunga slöjor. Den gasvävsomslutna tunna romanen, Den vita boken, utgår från färgen vit och är en sorgesång över en död syster. Tre år innan berättarjaget föds hade modern fått ett annat barn, en flicka som dog efter två timmar i livet. Den första timmen med ögonen slutna, den andra med dem spöklikt öppna. Sedan sveps den lilla kroppen i vita lindor och ett vitt skjorttyg, innan den grävs ner i jorden. Läs mer
