Uppgivenhetens sega anatomi –
eller dramaturgins frånvaro i Lars Noréns senare dramatik

Lars Norén – Solitaire (Folkteatern)
Bild ur föreställningen Solitaire

En människoklump mitt på scenen, som inte rör sig, varken klumpen eller scenen. En situation där klichéerna studsar mot varandra för att skapa ett slags meningslöshet över hela företaget: ingen är ju fri att förflytta sig eller utvecklas, det är de absolut existensiella villkoren som råder och säger, att människans handlingsfrihet är i verkligheten ytterligt begränsad, begränsad att surra över denna påtvingade inskränkthet, lika ofrånkomlig som oundviklig. Människans frihet är en gigantisk illusion som må ha byggt både världsbilder och institutioner omkring kunskap om livsvillkoren vi innerst inne inte har. Läs mer

Intensivt om uppror och poesi

Göteborgs stadsteater, Studion – Upprorets poet
Bild ur föreställningen. Foto: Ola Kjelbye

Forough Farrokhzad har fått namn om sig som Irans kanske främsta 1900-talspoet. Hennes liv var intensivt i ständigt uppror, därtill kort. Intensiv är också den föreställning med fem kvinnor på scenen som vill hylla henne. Läs mer

Med eller utan inre tvång?

Två scenföreställningar och ett par filmer
ur Generalguvernören och jag. Foto Leif Eriksson

Jag har sedan många år tvingats leva på stort avstånd från ett av mina barn, vilket gjorde att mötet med Eric Claptons Tears in heaven, som begråter förlusten av hans fyraåriga son genom en tragisk fallolycka, drabbade mig med nästan hallucinatorisk kraft. Läs mer