Det finns alltid ett angeläget ärende i Majgull Axelssons romaner. Hon problematiserar i litterär form skuld- och ansvarsfrågor när det gäller hur de mest utsatta behandlats. Det kan handla om barn som råkar ut för sexövergrepp i Sydostasien som i Rosario är död eller europeiska romer som plågas i koncentrationsläger under andra världskriget som i Jag heter inte Miriam. Läs mer
En roman med kryptisk titel som symboliskt gestaltas i huvudpersonens trauman. Tolvåriga Alice rycks upp från sin trygga barndom och tvångsförflyttas till Kristianstad av sin far strax efter att hennes mor har dött. Det är september 1969 och en orkan drar in över Skåne när pappa, dotter och mormor färdas i Volkswagenbussen till nya hemorten och de blåser nästan av vägen. Läs mer
Det är alltid någon som ser dig; Storebror med sina bevakningskameror, vänner och bekanta och det omgivande samhället med sina många medborgare och den ”sociala kontrollen”, eller ditt eget samvete/överjag. En liten kamera bakom en tavla, en fluga på väggen. Men ibland kan det även handla om ett faktiskt öga i den egna tapeten, eller kanske en släng av paranoida föreställningar. Eller allt på en gång. Läs mer
Edith Hahn Beer föddes i Wien 1914. Hon avled i Netanya i Israel 2009 och tio år dessförinnan utkom hennes självbiografi som nu ges ut i svensk översättning: Den tyske officerens hustru. Det är inte bara en gripande och oavbrutet spännande självbiografi, utan också ett verk med litterär lyskraft som går långt utöver den pompösa medelmåttighet som vanligtvis utmärker den i Sverige bästsäljande litteraturen. Läs mer
kvalitet är ett positivt laddat begrepp. Det är bra med kvalitet. Men ju mer man försöker att definiera vad kvalitet betyder uppstår det ofta konflikter mellan olika grupper med olika intressen. Man talar även om objektivt kvalitetsbegrepp där det är möjligt att slå fast vad som är objektiv kvalitet. På motsvarande sätt gör man detsamma om subjektiv kultur, där varje individ har sin egen uppfattning om kvalitet. Läs mer
I sin tredje roman Aftonland sätter Therese Bohman åter den sexuella lidelsen i spel som en brännpunkt där inte bara manligt och kvinnligt förenas och bryts utan också som ett inslag i ett ödesdrama i skärningen mellan natur och kultur. 
