Vidgat deltagande en nyckelfråga

Foto på Rasoul Nejadmehr

[130523] Foto på Rasoul NejadmehrVidgat deltagande har på senare år hamnat i fokus för den kulturpolitiska diskussionen. Meningarna går dock isär vad det betyder för innehåll och omfattning.

Det finns de som likställer vidgat deltagande med publikutveckling. Det finns också de som talar gärna om ett paradigmskifte; om en övergång från tillgänglighet – som var huvudfråga i 1974 års kulturpolitik – till deltagarkultur. Skeptikerna vill se det hela som bara ytterligare ett modeord.

I Västra Götaland har man valt att betrakta vidgat deltagande som ett strategiskt område. Detta innebär att regionen kommer att prioritera satsningar som motverkar diskriminering och öppnar kulturlivet för alla invånare; regionens kulturliv ska vara präglat av jämlikhet, jämställdhet och interkulturell dialog, fastslås i regionens kulturstrategi. Det är därför viktigt att diskutera hur vi kan relatera insatserna till kulturpolitiska mål. Hur kan vi använda våra resurser på ett ändamålsenligt sätt? Vi behöver identifiera hinder samtidigt som vi initierar arbetsmetoder som hjälper oss att övervinna dessa hinder. Vidgat deltagande ställer dessa krav på beslutfattare, kulturinstitutioner, förvaltningar, kommuner och civilsamhället. För att uppnå vidgat deltagande behöver vi med andra ord gemensamma ansträngningar.

Ett sätt att förstå frågan är att se saken i ljuset av samhällsförändringarna. I vår värld med dess globala kulturflöden har synen på kreativitet förändrats. Kreativitet är inte längre reserverad professionella konstnärer. Det ses snarare som en allmänmänsklig egenskap. Den senare tidens digitala utveckling har skapat goda förutsättningar för att var och ens kreativa förmågor får komma till uttryck. Detta gäller såväl individer som samhällsgrupper, som barn och unga, HBTQ-rörelsen, etniska grupper och nationella minoriteter.

Dessa förändringar ifrågasätter de etablerade estetiska normerna och ställer krav på öppenhet på kulturinstitutionerna. Det är egentligen denna attityd som är grunden till diskussionen om deltagarkultur. Vidgat deltagande ska dock inte tolkas som ett ifrågasättande av de professionella konstnärernas kunnande. Det handlar snarare om öppenhet och samspel mellan bredd och spets för att demokratisera kulturlivet. Idag är det den vite mannens smak som styr kulturproduktioner; det är han som är normen. Räknad till antalet är den vite mannen en bland andra minoriteter, även om han besitter makten att definiera sin kultur som majoritetskultur. Vår tids krav är helt enkelt att alla samhällsgrupper måste få vara med och bestämma över vad som är estetiskt tilltalande. Då får kulturproduktioner bredare bas och större legitimitet.

Det är också en fråga om finansiering. I krisernas Europa prioriterar flera regeringar ner kulturbudgeten. Argumentet går ofta ut på att varför alla får vara med och finansiera exklusiva konstarter som konsumeras av en liten elit? I Sverige är vi inte där än. Men man kan skönja en växande tendens att väcka liknande frågor kring skattefinansierade kulturverksamheter. En näraliggande fråga är snedfördelningen av kulturpolitiska medel mellan olika konstarter, aktörer och kulturproduktioner. Medan vissa marginaliserade konstarter och samhällsgrupper inte får något stöd alls eller en försvinnande liten del av kulturbudgeten, finns exklusiva hus för andra konstarter. Det är med andra ord en fråga om makt och maktlöshet om tillgången till samhällets resurser och offentliga scener. För kulturlivets del gäller det att ha modet att anta dagens utmaningar och ta initiativ till nödvändiga förändringar. Det gäller att göra våra scener och hus till öppna mötesplatser för alla samhällsgrupper. Det finns en nyttoaspekt i detta. Forskning visar att olikheter är nyttiga och utvecklande för individen och för organisationen.

Vidgat deltagande kräver att kulturen kan relatera till samhällsfrågor; göra kulturverksamheterna relevanta. Detta innebär att de gamla marknadsföringsmetoderna behöver förändras; det handlar inte längre bara om publiksiffror. Vi behöver snarare bredda, fördjupa och diversifiera deltagandet. Vi måste våga satsa på förändringsprocesser och nya organisationsformer som är öppna mot omvärlden. När vi talar om förändring måste vi inkludera även oss själva och våra verksamheter i processen. Ofta ställer man sig själv utanför förändringsprocessen och förväntar sig att omvärlden ska förändras. En sådan attityd leder till konservatism som verkar exkluderande. För att förändringsarbetet ska få bestående effekter behöver det förankras på individ- och organisationsnivå. 

Vår tids omfattande förändringar ställer krav på nya kunskaper och kompetenser. Att utgå från den gamla kunskapen och dess fokus på etablerade kanon inom varje konstart skapar rutiner som begränsar vårt handlingsutrymme. Vi behöver därför tänka om våra rutiner. Vi behöver också tänka om relationen mellan utbud och efterfråga. När jag talar om vikten av efterfråga menar jag inte att kultur ska produceras och säljas på marknadsliberala villkor. Det handlar snarare om relevans och samspel med omvärlden. I detta sammanhang spelar samarbetet mellan kulturinstitutioner och civilsamhället en betydande roll. 

▪ Rasoul Nejadmehr

Rasoul Nejadmehr är kulturforskare på Västra Götalandsregionen.

 

Dela den här artikeln: