Göteborg – en stad värd att älska?

böcker.vinjett

[150205] En delvis motsägelsefull och oklar bild av Göteborgs framtid men en mer tydlig när det gäller stadens aktuella problem och situation. Så kan man sammanfatta innehållet i boken Vart är du på väg, älskade stad?

Boken har fått undertiteln ”14 profiler om Göteborgs framtid”. Man tvingas snabbt konstatera att av dessa 14 profiler är tolv män. Det är en obegriplig blunder av redaktörerna (hej Åke, hej Anders), som med nästan kuslig tydlighet illustrerar hur det tycks vila något slags förbannelse över Göteborg, staden där omdömeslösheten ständigt får nya ansikten. Det handlar inte bara om dem som bjussar på öppen bar i Cannes och köper klänningar för skattebetalarnas lunchpengar, det handlar också om dem som köper in undermåliga spårvagnar och om dem som planerar för ytterligare segregering genom att öka gentrifieringen.

Framför allt handlar det om en politisk och administrativ ledning som trots en ofta redovisad god vilja aldrig tycks få något riktigt grepp om hur stadens stora problem ska hanteras och eventuellt lösas. Ett problem som har anknytning till detta är det demokratiska underskottet i staden, vilket bland annat kommer till uttryck i att kommunstyrelsen sätts samman av företrädare för både vänster och höger, vilket gör ansvaret otydligt och ansvarsutkrävandet besvärligt. Att stadsdelarna i den från demokratisynpunkt förkastliga stadsdelsnämndsorganisationen styrs av politiska nämnder som avspeglar kommunens parlamentariska förhållanden förvärrar intrycket och förstärker känslan av att folkviljan inte tas på allvar.

Det är väl nu mer än trettio år sedan Världsbanken lade fram sin rapport om vilka som är nyckelfaktorerna för att länder ska kunna utvecklas och blomstra. Viktigast av allt, utan jämförelse, var en god skola för alla barn. Det är häpnadsväckande att konstatera hur ett utvecklat land som Sverige sedan dess trasslat till sin skolpolitik och alldeles i onödan åstadkommit den kris som nu råder. Skolan är ett återkommande ämne i artiklarna i Vart är du på väg, älskade stad?, vilket måste ses som ett hoppingivande tecken, alltfler insiktsfulla personer stiger fram och säger att något måste göras. Gunnar Valinder, ordförande i Lärarnas riksförbund i Göteborg och med många års lärarverksamhet bakom sig, pekar med pedagogisk tydlighet ut en rad problem. Den rikspolitiska bakgrunden är ju inte ett specifikt Göteborgsproblem, men bidrar verksamt. Dit hör kommunaliseringen av skolan och friskolereformen.

Skolan utsattes genom kommunaliseringen för konkurrensen mellan budgetposter i nästan alltid trängda kommunala ekonomier. I Göteborg har stadsdelsnämndsorganisationen bidragit till att förvärra situationen, inte sällan har skolan fått tjäna som budgetregulator i spelet mellan kostnadsposterna.

Friskolereformen åstadkommer stora problem genom att de privata skolentreprenörerna bjuds fri etableringsrätt medan kommunerna är skyldiga att betala deras kostnader. Samtidigt är kommunerna skyldiga att erbjuda utbildningsplatser till eleverna när de privata skolorna inte klarar sina uppdrag. Om en kommunal skola får tillskott av medel för att höja kvaliteten så måste den privata skolan erbjudas samma tillskott. Men den kan ta pengarna utan att vidta några åtgärder för att höja kvaliteten. Flera väl fungerande kommunala skolor har lagts ner i Göteborg, vilket kan föras tillbaka på överetableringen av privata skolor.

För Göteborgs del kan införandet av en central och gemensam skolnämnd möjligen avhjälpa en del problem, men de vinstdrivande skolornas parasitära karaktär och systemets skadeverkningar fordrar åtgärder också på riksnivå.

I en intressant analys av de hållbarhetsprinciper som enligt stadens planer ska utgöra riktmärken för framtiden och består av tre inslag, social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet, visar sociologen Majsa Allelin hur stor skillnaden i praxis tenderar att bli i relation till teorin med den nuvarande styrningen av staden, och här citerar jag ett stycke rakt av:

I stället är det ”den entreprenöriella staden” som är i den ekonomiska hållbarhetens blickfång, där invånare i alltfler sammanhang omvandlas till kunder. Detta gör att våra medborgerliga och mänskliga rättigheter inskränks på bekostnad av kapitalackumulation och tillväxt, vilket leder till ett demokratiskt och politiskt underskott där till slut politiker förlorar sina befogenheter och abdikerar från sitt ansvar.

Detta är en iakttagelse med slående relevans. Göteborg är staden där en girig fastighetsägare kan tvinga bort vackra och kulturbärande konsthantverksbutiker från Avenyen och Västra Hamngatan därför att de inte kan betala vilka ockerhyror som helst. Så tar krogarna över medan stadens politiker står som dumma sillar och hyllar hållbarheten.

Apropå krogar så förekommer givetvis en hel del synpunkter på den speciella Göteborgskriminaliteten, med gängkrig och skjutande på allmänna platser. Flera av författarna diskuterar den sociala segregationen som ligger bakom, och hur den hittillsvarande bostadspolitiken bidragit till denna. Det råder samförstånd om behovet av ett ökat bostadsbyggande, men då behöver det vara både i relativt centrala lägen och med allmännyttiga byggare, så att inte segregationen ytterligare förstärks därför att folk inte kommer att ha råd med de nya lägenheterna. Här måste stadens politiker samla sig till krafttag, menar de allvar med den sociala hållbarheten så är detta ett absolut villkor.

Statsvetaren Gabriella Sandstig är förmodligen den forskare som har bäst koll på göteborgarnas attityder och åsikter när det gäller den sociala dimensionen. Hon har gjort undersökningar som visar att, tvärtemot vad många tror, känslor av osäkerhet och otrygghet inte alls är särskilt utbredda i de stadsdelar där det skjutits mest och som fått dåligt rykte både i staden och nationellt. Otryggheten är i vissa avseenden större i det gentrifierade Majorna än i Backa och Bergsjön.

Den högre utbildningen är givetvis viktig för Göteborg, både nu och i framtiden. I boken medverkar två av det högprofilerade SOM-institutets mest meriterade och erfarna forskare, Lennart Nilsson och Lennart Weibull. De förhåller sig också till de dagspolitiskt så gångbara entreprenöriella idealen genom att påpeka hur viktigt det framför allt är för den högre utbildningen vid Göteborgs universitet och Chalmers att syssla med just utbildning och forskning, att starta företag kan inte vara en central uppgift för lärosätena.

När det gäller universitetet krävs att det förmår höja nivån till internationell toppklass. Det är inte möjligt på alla områden, men det finns goda förutsättningar att nå dit till exempel när det gäller läkemedelsforskning och sådan samhällsvetenskaplig forskning där universitetet redan har en internationellt framskjuten position. Chalmers har goda förutsättningar att bli bland de världsledande när det gäller teknisk miljöforskning.

Även fredsforskaren Hans Abrahamsson diskuterar de sociala perspektiven. Han menar bland annat att man i stället för att fokusera på utanförskapsområdenas problem behöver i högre utsträckning än nu göra något åt innanförskapsområdenas problem. En tilltagande gentrifiering och socialt avskiljande där de mer välbeställda skärmar bort de mindre bemedlade är inte hållbart, och för att göra något åt sådant är det bland de som bor centralt, har jobb, goda inkomster, bra skolor, närhet till butiker och service, som attityder behöver förändras.

Vänsterpartiets trotjänare, nationalekonomen Johan Lönnroth, bidrar med kalla fakta i fråga om den demografiska utvecklingen och befolkningens förväntade socialekonomiska bärkraft. Han landar i en slutsats som inte känns särskilt socialistisk men som utmanar solidariteten, det kommer att krävas mer frivilliga insatser i den sociala omsorgen framöver med en åldrande befolkning och minskande möjligheter till skatteuttag när kapitalet internationaliseras. Det här är en debatt som politiker och planerare duckar för. Ska man kunna köpa sig förbi köer i vården? Vilka ska de frivilliga vara som hjälper och stöder? Ska en gammal åttiotalsslogan från Landstingsförbundets framtidsenhet återaktualiseras: yngre äldre hjälper äldre äldre?

Riktigt besvärande för Göteborgs mer rosiga framtidsförhoppningar är den statistiskt baserade artikel som Ulf Källström, tidigare informationsdirektör i staden, bidrar med. Han går igenom vad statistikens trender utvisar på en rad viktiga områden i ett jämförande perspektiv. Det visar sig att skolans utveckling och framtidsutsikter ser sämre ut i Göteborg än i Stockholm och Malmö, detsamma gäller den högre utbildningen och samtidigt ser de infrastrukturella och demografiska förutsättningarna allt sämre ut jämfört med de andra storstadsområdena.

I stark kontrast till Ulf Källströms bistra statistik avtecknar sig miljövetarna Stefan Edmans och Göran Värmbys artikel, där framtiden tecknas i vad som mest kan betecknas som ett ekologiskt drömscenario. Här måste allt gå rätt väg och alla goda krafter, i den mån tillräckligt med sådana finns, samverka. ”Vi är optimister”, skriver Edman och Värmby, ”eftersom vi följt utvecklingen i Västsverige så länge och sett den inneboende kraft som finns här.”

Ja, hur är det med den kraften? Företag som de båda Volvo, Astrazeneca och SKF är livskraftiga och innovativa, men också oerhört beroende av utländska konjunkturer och intressen. Och tyvärr, som någon påpekar i boken, det politiska ledarskapet i staden är på något underligt vis konstitutionellt klent, det rekryteras heller inga starka och tydliga politiker från Göteborg till riksnivån, och det beror på att det inte finns några.

Nåväl, så här avslutningsvis kan väl ändå lite optimism vara på sin plats, så jag citerar Edman och Värmby igen:

När vårt Göteborg – miljonstad eller ej – blivit superetta i hållbar utveckling gör vi en insats för att stärka ekosystemen, rättvisan och det goda livet på vår planet. För dagens och morgondagens göteborgare och alla andra världsmedborgare!

Vart är du väg, älskade stad? är onekligen en provokativ titel. Kan man verkligen älska Göteborg? Jag har bott där i hela mitt liv och tycker det räcker med att betrakta den vanvettiga trafiksituationen i området Brunnsparken-Drottningtorget för att känna mig övertygad om att den här staden inte förtjänar att älskas. Än så länge.

▪ Christian Swalander

BokomslagVart är du på väg, älskade stad? 14 profiler om Göteborgs framtid
Redaktörer: Åke Magnusson och Anders Nilsson
Tre böcker 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: