Postumt utgiven inflytelserik poet

Ola Julén, privat foto (från förlaget)

[190805] Orissa ligger i Indien, Brasilien ligger inte i Afrika. Eller gör det det?
Jag har läst den postumt utgivna (genom Nirstedt/litteraturs försorg) Afrikas verkliga historia av den närmast kultförklarade poeten Ola Julén. Julén föddes 1970, var filosofie magister i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet och gick författarutbildningen på Biskops-Arnö. 1999 debuterade han med den gravt koncentrerade diktsamlingen Orissa (på Ink bokförlag), där han i en- eller tvåradiga dikter utgjuter sina känslor av ensamhet, förtvivlan och hopplöshet. Orissa blev väldigt uppmärksammad, inte minst av författare och av någon anledning i Danmark där den påverkat en rad poeter. Sex år efter hans död utkommer alltså bok nummer två, utifrån poetens efterlämnade manussidor.

Har man läst Orissa, och det tunna häftet ”400” (2001), känner man igen sig. Afrikas verkliga historia är en samling korta dikter, nästan lika korta som i debuten, den ”handlar” om en kärlekshistoria modell olycklig, eller kanske snarare oförlöst. Diktjaget har åkt till Brasilien, där finns en Jacqueline som uppenbart gjort slut, eller gjort sig otillgänglig för mannens åtrå och längtan. Det är omöjligt att läsa de båda böckerna utan att inbilla sig att det är poetens egna erfarenheter, känslor och tankar vi möts av. Dikterna i den ”nya” samlingen är lika raka och direkta, lika känslostarka och svåra att värja sig mot som dem i Orissa. De tangerar också på samma vis banalitetens gränser och är även  ”upprepande” till sin natur

”Den som älskar är alltid i underläge.”

Det finns tydliga kopplingar mellan debuten och den nyutkomna, inte enbart i grundkänslan och dess uttryck utan också genom likartade ord och rader, ibland till och med identiska  ”Det finns ingenting i Litauen.”  som återfinns i båda verken och bryter av och hamnar lite utanför själva ”dramat”. Det finns en del sådana dikter, dikter som breddar uttrycken, eventuellt talar om annat  ”Kriget är en stor, tom yta/inbränt i ett ansikte av hunger.”

Det finns också en motsägelsefullhet i en del av raderna; en människas känslomässiga tvekamp med sig själv  ”Jag vill vara ensam.”  och  ”Jag är så trött på att leva ensam./Av outnyttjad kärlek.”  och  ”Jag är en människa som/aldrig visar mina verkliga känslor.”  Vilket ju blir märkligt med tanke på att man upplever sig läsa hans känslor hela tiden.

Eftersom dikterna i Orissa var så personliga och speciella känner jag emellanåt att en samling till i liknande spår riskerar att urvattna detta unika uttryck. Ungefär som jag upplevt det med Roy Anderssons filmer från Sånger från andra våningen och framåt. När man har en sådan ytterst udda stil och form tappar det lätt sina konstnärliga eller berättartekniska ”effekter” vid en upprepning. Det är åtminstone så jag kan känna.

Följaktligen måste jag erkänna mig stundvis bli lite trött på det monotona, därför är det skönt att författaren bryter av en- och tvåradingarna med något lite längre dikter då och då.  Lite mera kött på diktbenen. Men jag blir också påverkad av känslan i mina aningar om att Julén/diktjaget skriver om/till en prostituerad kvinna, denna Jacqueline. Om det hela inte handlar om en ”riktig” kärleksrelation utan är hans känslor för någon han betalar för blir det än mer sorgligt, men också lite obehagligt med den då ofrånkomliga över- underordningen dem mellan. I så fall blir det självklart också mer naturligt om kvinnan inte längre är intresserad, vill dra sig undan. Denna min aning förstärks genom en rad dikter, där det bland annat heter  ”Att bli tagen för pengar.”  ”Din kropp är ett litet/kommersiellt element.”  ”Nu är du inte min flicka längre.”  ”Oskulden. Flätorna./Ett visst moment av tvång/och av rädsla.”  Men även en längre dikt

Jag vill en gång till i mitt liv

stå i den starka morgonhettan

vid det slitna busstoppet i Natal

utanför ”A Ihla da Fantasia”

och drömma om en flicka

som jag vet att jag ska träffa på natten

trots att jag i just detta ögonblick

när jag står kisande, nyvaken och väntar på bussen

inte alls vet vem hon är.

 Jag undrar över titeln. Dikterna har vad jag kan se inget med Afrika att göra, de utspelar sig i Brasilien och Sverige. Är Jacqueline svart, med afrikanska rötter? Eller har det med handeln att göra, att han ”köper” henne som man förr handlade med slavar från Afrika?

Det finns en antydan om psykisk sjukdom. Är det därför han skriver som han gör, så maniskt och hudlöst? Är det därför han upplever sin förälskelse som han gör?  ”En gravt handikappad människas kärlek.”

Jag får ingen klarhet i hur Ola Julén dog. Det finns på nätet tecken på att han tog sitt eget liv, och i en eller ett par dikter talar han om självmord som en utväg. Hans poesi är ilska, saknad och längtan, men kanske också en sorgeprocess. Julén skildrar en till synes bottenlös förtvivlan och hopplöshet, trots glesa ljusglimtar av annat.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Ola Julén
Afrikas verkliga historia
Nirstedt/litteratur 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: