Denise Mina har tagit som sin uppgift att skildra samhällets alla mörkaste vrår, högt och lågt; korruption och maktmissbruk bland samhällets toppar, samtidigt med de lägsta langarna och hororna. Så också i sin senaste roman Red Road. Åter följer vi Alex Morrow, den trötta tvillingmamman, kriminalinspektör i det Glasgow hon själv vuxit upp i. en sliten stad med stora klassklyftor och mycket kriminalitet. Läs mer
Det idealiska vore kanske att kunna läsa utan fördomar, utan att jämföra, läsa med jungfrulig blick. Dessvärre misstänker jag att det är omöjligt, eller åtminstone näst intill.
Så jag läser Kim Thúys nya roman Mãn genom minnet av hennes förra på svenska, Rú, som kom 2011, på [sekwa] förlag. Båda i lyriskt sjungande översättning av Marianne Tufvesson. Och det är så snyggt, så vackert och så smärtsamt. Läs mer
Arnaldur Indri∂ason är en av de främsta inom ”det nordiska deckarundret.” Ofta nämnd i samma andetag som Stieg Larsson och Jo Nesbö.
Indri∂asson har ett eget, lite kärvt och tillbakahållet sätt att skriva historier. Hans berättelser är alltid förankrade i någon slags förflutet och den som letar hittar en och annan replik som lånar stil av den isländska sagans hårdkokta ”underdrifter”. Han har vunnit flera internationella och nationella priser för böckerna om Erlendur Sveinsson, Läs mer
”Madame” är en lite märklig och udda kvinna inte helt olik farmodern i Milena Agus förra roman på svenska, Onda stenar, som recenserades i Alba 2010. Här, i den nya, nästan lika korta romanen Pappas vingar (118 sidor), är hon en fattig pensionatägare med två älskare och kläder som hon syr av gamla gardiner, överkast och väskor. Läs mer
En alldeles magnifik, kargt kraftfull natur på Nordkalotten. I denna ett tyskt fångläger som existerade under andra världskriget: Titovka. Och ett gömsle för agenter vid Ifjord i Nordnorge, som väl också fanns. Så ett osannolikt kraftfullt, uppdiktat kvinnoväsen, en norna som är både Urd (det förflutnas gudinna), Verdandi (nuets) och Skuld (framtidens). Läs mer
