Någonstans långt, långt borta finns ett högt, högt berg som når ända upp till stjärnorna.
En gång vart tusende år kommer en liten fågel till berget och slipar sin näbb mot det. Evigheten finns där hela berget slitits ner.
Detta var min fars förklaring till mig när jag var ett barn – han satte in en klocka i evigheten för att själv förstå den eftersom han glömt att barn fortfarande lever i evigheten (”så vitt jag vet har jag alltid funnits” säger Momo i Michael Endes bok Momo och kampen om tiden).
Och jag tror att det är viktigt att barn tillåts leva sin barndom i evigheten för att växa upp till hela vuxna människor utan oreparerbara skador.
Läs mer

Solen skiner. Jag sitter på en uteservering. På bordet bredvid sitter en familj med två barn, som väntar på sin mat. Barnen dricker Coca-Cola. De börjar springa runt borden. När maten serveras vill barnen inte äta. Pappan blir arg. Han försöker tvinga barnen att äta. ”Ni sa ju att ni var hungriga.” Men de är inte hungriga längre. De har druckit sig mätta och pigga på Coca-Cola. Det är som tio sockerbitar i en kopp kaffe före maten. Det du. Läs mer