Hur får vänstern ny politisk kraft?

[090715] Om Vänsterpartiets ledning hade varit klokare än den är hade den tagit vara på den långa erfarenhet av att befinna sig i det politiska maktspelets centrum och det analytiska tänkande som Johan Lönnroth besitter.

Han var med och utformade den politiska hållning som under Gudrun Schymans tid som partiledare fungerade väl och gav partiet röstetal som skulle kunna ha gjort det till en mycket mer viktig spelare på den politiska arenan än vad som nu är fallet, det rödgröna valsamarbetet till trots. Han skulle också ha kunnat bidra med betydelsefulla idéer till en förnyelse som partiet behöver i en tid som präglas både av att de stora vänstervisionerna är körda och av att det kapitalistiska ekonomiska systemet gång på gång försätter världsekonomin i svåra kriser, som drabbar de människor hårt som borde kunna tänkas ansluta sig till en trovärdig och konstruktiv politisk vänster.

Om man om (och med) Lars Ohly kan säga att han alltid varit kommunist så får man nog om Johan Lönnroth konstatera att han aldrig varit det, särskilt sedan man läst hans bok Den tredje vänstern. Han kom från den icke-auktoritära syndikalistiska vänstern och tog med sig det frihetliga förhållningssättet in i Vänsterpartiet (dåvarande VPK), som befann sig i uppbrott från de revolutionära marxist-leninistiska och stalinistiska programmen och rörde sig mot att bli ett demokratiskt parti bland andra. Med Johans Lönnroths sätt att se på saken började den andra vänstern bli överspelad, en utveckling som sedan blivit mer och mer accentuerad.

Den tredje vänstern är inte någon omfångsrik bok, och den griper över väldigt mycket med den oundvikliga följden att den kan upplevas som rapsodisk på ett sätt som gör att man önskar att Johan Lönnroth ska skriva sina politiska memoarer, här skymtar många händelser förbi som vart och ett och tillsammans skulle kunna bli en högintressant belysning av spelet bakom kulisserna i riksdag, regering, departement och partier. Hur är det t ex möjligt att Thorbjörn Fälldin för alltid har sitt renommé fläckat av sveket vid laddningen av Barsebäck, medan Olof Palme helt går fri från kritik när det gäller hur den i folkomröstningen om kärnkraft uttryckta folkmeningen inte ledde till några konstruktiva steg alls som skulle göra det möjligt att avveckla kärnkraften ”med förnuft”.

Ett annat stort politiskt svek diskuteras i boken, den ingvar carlssonska regeringens kuppartade ansökan om anslutning till EU, följt av den folkomröstning som präglades av nittiotalets finanskris och rekordräntor, som gjorde det enkelt att skrämma folk till att rösta för medlemskapet. Ändå räckte det nätt och jämnt till en majoritet. Sedan följde hela förhandlingscirkusen där Sveriges intressen företräddes av den sannolikt mest inkompetenta minister landet hade under hela 1900-talet, Ulf Dinkelspiel.

EU-medlemskapet är förstås en viktig aspekt av den verklighet som en ny vänster har att förhålla sig till. Det är alltså en framtida vänster som är på tapeten här, sedan de liberala vänsteridéerna med rötter i 1700-talets upplysning och de socialistiska vänsteridéerna med rötter i 1800-talets många mer eller mindre olika och mer eller mindre revolutionära idébyggen och socialt mobiliserande rörelser förlorat sin kapacitet att föra utvecklingen framåt i en globaliserad värld. Johan Lönnroth citerar den förre LO-ekonomen PO Edin som i ett radioframträdande år 2006 sade följande:

EU har skrivit in jämviktsarbetslösheten i sin grundlag samt att bekämpningen av inflationen skall vara överordnat mål för den ekonomiska politiken… Sverige kan inte ändra detta ensidigt, så även om vi ogillar detta perspektiv måste vi anpassa vårt agerande och inrikta oss på att påverka arbetsmarknaden och politiken därefter.

Mot detta ställer Johan Lönnroth några formuleringar ur ett upprop från nätverket Vänster för Europa, publicerat i Dagens Nyheter den 6 april 2004:

De enskilda ländernas ekonomiska politik bör kompletteras med ett europeiskt perspektiv i syfte att öka hela regionens ekonomiska styrka. EU:s budget måste omfördelas så att det blir möjligt att bedriva en kraftfullare solidarisk politik för tillväxt och full sysselsättning i hela Europa… Vi vill utveckla en europeisk federal modell och säger därför nej till både en superstat och ett begränsat mellanstatligt samarbete, där makten hamnar hos antingen kommissionen, tjänstemännen eller statscheferna och deras ministrar.

Johan Lönnroth ansluter sig till de här tankarna, men säger också att de aldrig kan tryckas på medborgarna uppifrån, och att de kan förverkligas bara om en samlad rödgrön vänster på europeisk nivå kan bygga upp en folklig rörelse ”som angriper unionens förstelnade odemokratiska hierarkier och gradvis övertygar en skeptisk allmänhet om att det går att bygga demokrati över nationalstatens nivå”:

Det här låter finfint tycker jag, men om jag ser på det mycket beige rödgröna alternativ som just nu är för handen i svensk politik så måste jag nog konstatera att därifrån kan man knappast förvänta något glödande engagemang för idéerna som uttryckts ovan. Inte minst skulle ju en sådan utveckling innebära att de partiledningar som nu styr och ställer i partierna och strävar efter regeringsmakten måste lyfta sig så högt över sig själva att de klarade av att företräda en politik som på sikt skulle försvaga de maktpositioner de innehar. De är också, vad de än säger, så affirmativa i sin hållning till det nuvarande EU-systemet att åtminstone jag tvivlar på deras förändringsbenägenhet. För övrigt vill ju en av de rödgröna aktörerna, Vänsterpartiet, att Sverige ska lämna EU, vilket ytterligare minskar graden av trovärdighet för en gemensam radikal förändringsinriktad politik inom EU-organisationen.

I Johan Lönnroths vision av en tredje vänsters politik kan man inte stanna innanför EU-områdets gränser, för att en sådan politik helt igenom ska uppfylla visionen om en bättre värld i global skala krävs också att makten över världsekonomin förskjuts till demokratiskt kontrollerade institutioner. De oerhörda summor som finns i kollektivt sparande i enskilda länder ekonomier och nu används och riskeras på världens börser kan användas till att vinna makt över företag och institutioner, i liten skala händer redan detta på sina håll, t ex i Kanada. Det finns alltså möjligheter att agera, men frågan är vilka som är de möjliga aktörerna. Johan Lönnroth hoppas på en gemensam demokrati för världens människor, med ett gemensamt parlament för jordens länder (eller regioner eller numerärt baserade världsvalkretsar).

Visioner är verkligen bristvaror i dagens politiska klimat, där politiker för det mesta handlar enligt den maxim som myntades av förre näringsministern Björn Rosengren, som menade att politikens uppgift är att kratta manegen åt näringslivet. Så man gläds åt att Johan Lönnroth vågar vara så otidsenlig och inopportun att han presenterar en visserligen skissartad framtidsbild som han ser som både önskvärd och möjlig. Jag känner mig tveksam till dess realiserbarhet, men poängen med den är kanske när allt kommer omkring det som måste göras för att åstadkomma något som leder utvecklingen i den riktning som visionen förespeglar.

Inledningsvis knorrade jag över att boken grep över mer än dess omfång riktigt var tillräckligt för. Jag vill till sist ändå säga att det är förvånansvärt hur mycket av historiskt, ideologiskt och ekonomiskt intresse som kommit med, inte minst värdesätter jag hur Johan Lönnroth använder sin kompetens som nationalekonom till att visa på utvecklingslinjer i såväl nationell som global ekonomi.

▪ Christian Swalander

En kommentar till “Hur får vänstern ny politisk kraft?”

Bokomslag
Johan Lönnroth
Den tredje vänstern
Federa 2009

Christian Swalander är verksam vid Global Studies i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: