Boendet allt hetare politisk fråga

böcker.vinjett

[130512] Att gräva där man står kan ge fri sikt över världen. Det visar Göteborgssociologen Håkan Thörn när han i Stad i rörelse berättar om kampen för bevarandet av stadsdelarna Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn.

Han visar hur den tidens strid pekar framåt mot dagens gemenskap mellan motståndare till vräkningar av Sydafrikas fattigaste invånare och de som kämpar mot Stena fastigheters ombyggnadsplaner på Pennygången i Göteborg.

Stadsdelarna Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn har blivit attraktioner inom den så kallade besöksnäringen. De idylliska gatorna och den delvis bevarade pittoreska och för staden karakteristiska bebyggelsen i Haga skiljer ut området från den bullrande stenstaden runtomkring och i Köpenhamn hör Christiania till det som turisten inte får missa, inte minst har området blivit ett museum som bevarar minnet av sextio- och sjuttiotalens sociala uppror och alternativkultur som ifrågasatte det materialistiska och välordnade samhället.

Gemensamt för Haga och Christiania är hur sociala rörelser växte fram för att rädda dem undan dåtidens snabba och genomgripande stadsomvandlingar, där äldre stadsdelar revs för att ge plats åt nybyggnation utan att någon hänsyn togs till de mänskliga, sociala och kulturella värden som fanns knutna till den äldre bebyggelsen. I Stad i rörelse skildrar sociologen Håkan Thörn kampen för bevarandet av de båda stadsdelarna, ett spännande stycke samtidshistoria som sätts in i ett globalt ekonomiskt utvecklingsperspektiv och analyseras med utgångspunkt i särskilt Foucaults teorier om maktutövningens strategier.

När kampen om Haga tog fart hade redan stora delar av Göteborgs traditionsrika arbetarstadsdelar rivits och nybebyggts. Landala, Annedal och Masthugget blev exempel på hur en okänslig stadsförnyelse resulterade i trista och karaktärslösa miljöer där kostnaderna för att bo blev så höga att den tidigare befolkningen inte hade råd att återvända. Redan då hade det som den brittiska urbansociologen Ruth Glass år 1964 beskrivit som ”gentrifiering” tagit sin början. Folk i lägre inkomstlägen och lägre sociala skikt tvingades bort och de attraktiva centrala delarna av städerna befolkades av folk med högre ekonomisk och social status.

Håkan Thörn beskriver ingående både de processer som den här typen av stadsomvandling ingår i och de teorier om utvecklingen som finns. Bland de strategier för att tvinga bort boende i lägre inkomstlägen i syfte att få in mer lukrativa boende tar han upp ”renoviction”, alltså att fastighetsägare renoverar hus så att standardens höjs till en nivå som de boende inte har råd med, vilket leder till att de tvingas flytta. I Göteborg är detta den strategi som Stena fastigheter har valt för att bli av med folk på Pennygången i Högsbo. Kring Pennygången står just nu en strid där de boende gemensamt försöker sätta stopp för fastighetsbolagets planer på att öka sina vinster på området.

Det låter egendomligt, men faktum är att det fanns en större förståelse bland stadens politiker för Hagaaktivisternas önskemål om att bevara och varsamt upprusta stadsdelen än vad det finns nu för sådana aktioner som den för Pennygången. Utan att idyllisera den tidens förhållanden kan man ändå konstatera att det på en del håll inom det politiska etablissemanget fanns gehör för aktivisternas argument om behovet av billiga bostäder och vikten av att bevara de sociala gemenskaper som ofta utmärkte de gamla arbetarstadsdelarna. I dag genomsyras bostadspolitiken på samma sätt som annan politik av ett renodlat marknadstänkande, och det medborgerliga värde som tillmäts betydelse är betalningsförmågan. Det senaste exemplet är hur regeringen utökat rätten till andrahandsuthyrningar av bostäder, ett miserabelt beslut, som av bostadsminister Attefall beskrivs som ett effektivt sätt att råda bot på bristen på tillgängliga bostäder i städerna. Följden blir den helt förutsägbara, det kommer ut något fler bostäder på marknaden, men priserna rusar i höjden eftersom bostadsbristen är oerhört mycket större än vad som kan kompenseras av en enstaka marginell åtgärd. Inte blir det bättre av att det redan uppstått en mängd villkor för uthyrningarna som ytterligare ökar intäkterna för uthyrarna som tar chansen att använda sig av de bostadssökandes trångmål som krav på pengar under bordet eller på att lägga till för hyra av möbler.

I Christiania utvecklades en motkultur till det etablerade samhället, ett alternativsamhälle med egna regler och till och med egna mynt. Hagaaktivismen blev mer subkulturell, hade inte målsättningen att skapa ett samhälle vid sidan av det vanliga utan mer att få gehör för värderingar och livshållningar som också skulle gagna samhället och kulturen i dess helhet. Det blev ju till slut så att Christiania kom att bestå som en etablerad motkulturell stadsdel, men inte utan anpassning till den nya tidens nyliberala villkor. Nyliberalismen är ju inte, som det ibland hävdas, apolitisk, utan tvärtom, synnerligen politisk med extrema anspråk på medborgarnas kapacitet att inordna sig i föreskrivna sociala normativiteter, ta bara den omtjatade arbetslinjen, där det är en drakoniskt bjudande förpliktelse att arbeta, bokstavligen till varje pris.

Christianiterna fick gå med på ett ackord kan man väl kalla det, där de köper rätten att bo och leva i sin stadsdel och till den ändan har de också tvingats bli låntagare i bank och utfärda aktiebrev. Men stadsdelen finns kvar med den bebyggelse och karaktär den hade i kampens begynnelse. Så blev et inte med Haga, stora delar revs och nybebyggdes medan andra bevarades men sanerades/ombyggdes till kostnader som gjorde det omöjligt för den äldre befolkningen att bo kvar. Det finns ett par gator, framför allt Haga Nygata, där butiker och kaféer bidrar till att ge ett livfullt intryck, men till det gamla Hagas levande miljö hörde också gårdarna mellan husen, och dit in är det numera låst.

Hade man kunnat bevara Haga med dess sociala värden och samtidigt förbättra standarden till en om inte helt toppmodern så åtminstone hyfsad sanitär och värmeekonomisk nivå? Kanske, men gentrifieringen hade säkert ändå ägt rum. Även om lägenheterna inte varit så dyra till en början så skulle efterfrågan på centralt boende snart ha drivit upp priserna. Bostadspolitiken är en integrerad del i en kapitalistisk marknadsekonomi, och till skillnad mot hur det varit tidigare så finns det inte längre en social dimension i den, betalningsförmåga är vad som räknas tillsammans med kreditvärdighet om man ska kunna skaffa en bostad, särskilt förstås om man vill bo i någorlunda centrala lägen och med rätt att påverka boendevillkoren.

En mycket intressant aspekt som Håkan Thörn tar upp är vad som kan tänkas hända när de omfattande renoveringar som är nödvändiga ska göras i miljonprogramsområdena. Ska bostadsföretagen också där börja köra med en renovictionstrategi för att få in mer betalningskapacitiva hyresgäster? Och kommer stora delar lägenhetsbeståndet också i dessa områden att omvandlas till bostadsrätter? De som nu bor i miljonprogramsområdena har ingenstans att flytta, det finns inga ytterområden utanför ytterområdena med billigare bostäder. Det kan bli så att nya sociala rörelser växer fram för att främja en rimligare och mer human bostadspolitik än den som nu dominerar tänkandet både bland borgerliga och socialdemokratiska politiker.

▪ Christian Swalander

En kommentar till “Boendet allt hetare politisk fråga”

BokomslagHåkan Thörn
Stad i rörelse. Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania
Atlas Akademi 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: