[130523] Digitaliseringen bidrar till att skapa nya uttryck för kultur och påverkar samtidigt den gamla finkulturen. Men vissa delar av finkulturen är mindre benägna att möta dessa utmaningar än andra. Hur ser framtiden ut för finkulturen?
För bara fem år sedan var spårvagnarna fulla av resenärer som läste Metro. Idag ser jag en och annan ströläsare. Istället är det mobilen som de flesta tittar på, samtidigt som de ofta lyssnar på strömmande musik eller nyheter i radion. Det händer även att någon använder mobilen som telefon. De olika funktionerna blandas alltmer samman efter eget tycke och vi hoppar snabbt mellan olika funktioner. Vi är ständigt uppkopplade och våra valmöjligheter tycks närmast vara gränslösa.
Om den digitala revolutionen brukar man säga att den löser upp gränser mellan olika kulturformer. Dagstidningen är inte längre enbart en pappersprodukt som varje morgon bärs ut till just din brevlåda, den finns även i olika former beroende på digital plattform. Text, stillbilder, ljud och rörliga bilder skapar en ny enhet.
Sammansmältningen av olika kulturformer är inte bara något som påverkar den digitala världen, utan vi påverkas även mentalt på andra sätt. Om vi kan skaffa nya blandformer i den digitala världen, kan det då inte göras även i den analoga världen? Hur påverkas kulturutövandet och kulturkonsumtionen? Eller för att spetsa till frågan lite: hur klarar sig finkulturen i detta nya landskap?
Teater är väl den kulturform som har störst kontaktyta med de breda befolkningslagren, är min tanke. Barn lär sig redan på förskolan att framträda inför kompisarnas familjer och anhöriga och för många fortsätter det långt upp i åldern. Friteatrarna är ganska många i Göteborgsområdet och bidrar till förnyelse av teatern som konstform. Här finns redan en beredskap att infoga andra kulturformer i det sceniska framförandet; video, musik, dans, akrobatik. Ett bra exempel är väl återinvigningen av Stadsteatern 2002, där labyrintliknande pappersrum bröts upp av flygande cirkusartister.
SOM-institutet har undersökt våra kulturvanor i Göteborg, Göteborgsregionen och Västra Götalandsregionen. Det visar sig att jag har haft fel bild av konsumtionen av finkultur. I Göteborgsregionen har 17 procent besökt Stadsteatern minst en gång under 2010. Både Konserthuset och Operan hade dock fler besökare, 21 procent.
Det räcker med att titta på arkitekturen för alla dessa tre kulturella finrum för att inse att de ursprungligen var avsedda för samhällets ekonomiska elit. Länge var det också samma elit som den kulturella. Teatern var den första bastionen som föll för en folklig anstormning. Ingen behöver idag känna sig som en främmande fågel vid ett besök på Stadsteatern och just därför är besökssiffrorna förbryllande. Kanske är den enkla förklaringen att teatern idag tappat besökare både bland den ekonomiska eliten, som tycker att repertoaren är för provocerande, och dem med medelinkomst, som tycker att populärkultur är ett alternativ? SOM-rapporten ger delvis belägg för denna hypotes, när man undersöker politiska sympatier, social tillhörighet och åldersfördelning bland besökarna.
Göteborgsoperan är en annan kulturscen som har varit omgärdad av kraftfulla sociala barriärer. Både klassisk balett och operaföreställningar har präglats av stabil kulturkonservatism. Men på senare år har det rört på sig. Jag antar att det började med en allt starkare danskultur bland ungdomar. Intresset för breakdance har följts upp av intresse för dans av många andra slag och influenserna har nu nått operan i Göteborg. Operans balett har nyligen bytt namn till Göteborgsoperans Danskompani. Namnbytet manifesterar ett förvandlingsnummer mot mer moderna inslag, som uppsättningen Våroffer/Body Remix. Jag gissar att publiken samtidigt har föryngrats. Vi får kanske se när nästa undersökning presenteras.
När jag besöker Konserthuset gissar jag att medelåldern ligger på 60+. Av SOM-undersökningen blir jag uppläxad, medelåldern är faktiskt lägre än så. Här tillhör närmare 60 procent åldersgruppen 50+. Det är något fler män som väljer denna kulturform framför teatern, med andelen 40 procent av publiken.
Klädseln skvallrade tidigare om att alla former av finkultur bara var till för dem som hade pengar till en dyr garderob. Så är det inte längre, men om det finns en osynlig klädkod så är den som mest strikt på Konserthuset. I alla fall är det här man finner den mest uppklädda publiken. Det kan möjligen hänga samman med klädvalet hos orkestermedlemmarna. Alltid i svart, ofta i frack. Jag får en osviklig känsla av övervintrad borgerlighet från 1800-talet. De enda som kan tänkas sticka ut i klädvalet är soloartisterna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli.
Hur kan denna spillra av äldre borgerlig kultur överleva in i våra dagar? Kan det självklara svaret vara att det är på Konserthuset man hittar den bildade borgerligheten? SOM-undersökningen bekräftar knappast en sådan hypotes men säger heller inte emot. Hela 37 procent av publiken sympatiserar med Moderaterna, vilket jag betraktar som uppseendeväckande. Göteborgs borgerlighet har länge tillhört mer liberala falanger. Men plussar man på folkpartisterna till denna grupp så utgör de drygt hälften av publiken.
Det finns skillnader i representation av publiken när det gäller teater, opera och klassisk musik. Kanske inte så stora, men de pekar mot en tendens. Det är på Konserthuset borgerligheten har sitt starkaste revir. Det reser frågorna om de själva vill ha det så och om konsertmusiken kan överleva om rekryteringen till denna konstform inte ändras?
Göteborgs symfoniorkester anses vara en av Europas förnämsta och fick en skjuts i prestige när tidigare vd:n Edward Smith lyckades värva Gustavo Dudamel till chefsdirigent. Men finns något intresse av att locka ungdomar till konserterna och hur ska det i så fall gå till? Vilket kulturellt tryck utsätter den digitala revolutionen den klassiska konsertmusiken för? Måste konstformen förändras eller måste publiken anpassa sig?
