Där allt rör sig

[131015] Programtexterna pekar i samma riktning: det är fascination inför naturvetenskapliga upptäckter och allt det som försiggår ute i rymden som styrt koreografierna i Operans senaste föreställning Out of mind.

Som åskådare kan man strunta i något många numera gärna refererar till som mönsterskapande för att bara öppna sig och ta emot resultaten.

(Till exempel synes mig citaten från Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden om att lämna världen för att finna sig själv delvis gåtfulla i förhållande till Richard Siegals verk, som rör sig mot långt vidare vidder än den förres lilla småstad Concord, författarens ”värld” –  något av det Harry Martinsson i sitt stora diktverk kallade ”ett paradis som vi förstörde”. Det kan man grubbla över ett bra tag.)

I fallet Interfacial Scale möter oss ett fenomen av rörlighet i dunkel, regelbundet genomlyst av sylvassa diagonaler av ljus, växlande i bildspråket genom färgsättningen av scenen – ett oemotståndligt intryck där ingenting annat än ansiktslösa dansares rörelser inom en skuggbild skapar utgångspunkten för en uppfattning om pågående föränderlighet av det oändliga.

Man skall inte längre veta, vem som är vem, men musiken, som kryper innanför huden, suger samman dansarna och gör dem till en enhet.

Man drabbas av ett slags skönhetsyrsel, så känsligt och följsamt vackert genomfört är det.

the world to darkness and to me närmar sig åskådaren med en annan brutalitet och placerar oss på gatan, i gatans kantiga former och med dansare utstyrda därefter i gummiskor och Adidas. Några är emellertid sf-kostymerade, beredda på mera högtflygande utmaningar.

Maskingevärsknatter och accelererande motorcyklar slår igenom i partituret och nästan utan att vi märker det har jordskorpan förbytts mot en annan planetyta. Tiden går, en lösgjord wire pendlar in den, sedan fästs den vid något på marken och ett mellanting mellan en alien och ett sprucket rymdskepp lyfts mot höjden.

Vi får därefter som ett sant äventyr uppleva, att det i egenskap av en Aniara-liknande tidigare förlorad farkost åter sänks ned mot jorden i sina nödtorftigt hopkedjade beståndsdelar.

Människorna (om det är det de är) har överlevt. Några av dem (delar av publiken) sitter kvar som åskådare på själva scenen.

Och ett genomgripande originellt konstverk har sett dagens ljus.

▪ Kjerstin Norén

GöteborgsOperans Danskompani
Interfacial Scale
koreografi, scenografi, kostym och ljus: Hiroaki Umeda
musik: Yoshiro Hanno
dirigent: Max Renne
the world to darkness and to me
koreografi och ljus: Richard Siegal
musik: Lorenzo Bianchi Hoesch
scenografi: Didier Faustino
kostym: Alexandra Bertaut
oktober 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: