Kulturkrockar, kärlek och mat

böcker.vinjett

[131028] författarporträttDet idealiska vore kanske att kunna läsa utan fördomar, utan att jämföra, läsa med jungfrulig blick. Dessvärre misstänker jag att det är omöjligt, eller åtminstone näst intill.
Så jag läser Kim Thúys nya roman Mãn genom minnet av hennes förra på svenska, , som kom 2011, på [sekwa] förlag. Båda i lyriskt sjungande översättning av Marianne Tufvesson. Och det är så snyggt, så vackert och så smärtsamt.

Numera tycker jag ganska ofta att det är vanskligt att läsa ”en uppföljare” (inte nödvändigtvis någon form av fortsättning, utan helt enkelt nästa bok), just för att det är så lätt att jämföra, att inte den nya texten verkligen får stå för sig själv. Dessutom är det ju inte heller alltid meningen att den skall göra det, att författare (åter)använder teman och detaljer från tidigare böcker är inte särskilt ovanligt. Men jag har fått svårt för det som stundom känns som upprepningar. Förr älskade jag att läsa rader av böcker från samma författare, mera sällan numera.

Kim Thúy är född i Vietnam, lämnade hemlandet som båtflyktning och hamnade så småningom i Kanada. Jag kan inte ståta med att ha läst andra vietnamesiska författare, så det är en spännande ny värld att ta del av, med sjöar av kulturella inslag främmande för en svensk. Det kan handla om diverse ritualer, gällande mat, relationen man-kvinna, vuxen-barn, eller hur man överhuvudtaget beter sig. Att man alltid bör tona ner sig, så markant att den nordiska Jantelagen känns som en lätt vårbris i jämförelse, att man allmänt sett inte bör visa sina känslor särskilt expressivt. Exempelvis att gråta så det märks eller att bli arg, eller att öppet visa sin kärlek. Det är följaktligen upplagt för kulturkrockar. Och så blev det också i den förra romanen, mindre i Mãn där huvudpersonerna mestadels umgås med landsmän. Med vissa viktiga undantag.

Det handlar om minnen och präglingar från hemlandet, om att lära sig leva i en ny kultur, och om att tillskansa sig ett nytt språk. Det handlar också om att i Kanada fortsätta leva efter vietnamesisk kutym, och det handlar om mat och kärlek. Allt presenterat med Kim Thúys välkalibrerade språk och stil, hennes poesi och sensuella bilder av vardagsliv här och nu, såväl som där och då.

Mãn betyder ”det finns inget mer att begära” eller ”alla önskningar har gått i uppfyllelse” och är namnet inte bara på romanen, utan också på den jag-berättande kvinnan och restaurangrörelsen hon bygger upp. Hon kommer till Montreal som ”bortgift”, mannen är en vietnamesk retaurangägare och hennes uppgift är att på traditionellt manér vara till för honom

”Mamma gav mig till den här mannen av moderskärlek, på samma sätt som nunnan, min andra mor, gav mig till mamma för att hon tänkte på min framtid. Eftersom mamma förberedde sig för döden letade hon efter en make med en fars alla kvaliteter åt mig.”

Mannen är på sitt första besök och ”Mamma bad mig servera te, det var allt. Jag såg inte på mannens ansikte, inte ens när jag ställde ner koppen framför honom. Min blick behövdes inte, det var bara hans som räknades.”

Vi får också i glesa nedslag följa modern under inbördeskrigets dagar i Vietnam, en av de tre mödrar Mãn anser sig haft. Den biologiske fadern känner hon inte alls till. Den mor hon ser som sin mamma är den hon växte upp med, en mor som strängt danar dottern att bli så som hon måste vara för att kunna reda sig i livet. Bland annat drillar hon flickan i språk genom att tvinga henne att läsa och rad för rad analysera en roman av Maupassant. På den tiden var utländsk litteratur förbjuden, så modern grävde ner boken efter varje lästillfälle. Med liknande dicsiplin lär sig berättar-jaget franska när hon kommer till Montreal, ord för ord. Hon träffar Julie som närmast adopterar henne, blir hennes närmaste förtrogna och som ser till att öppna det ”kurskök” som sedan får stor betydelse för huvudpersonen och för romanen.

Köket gjorde stor succé, det blev känt både i radio och teve, snart med eget program. Det författades också en kokbok, med recept som användes på deras restaurang. Även denna bok blev vida omtalad, så en dag blir Mãn inbjuden till en bokmässa i Paris. Genom diverse kontakter träffar hon där Luc, som kom från Vietnam redan som spädbarn. Från den stunden utvecklar sig romanen till en kärlekshistoria, en oerhört vacker och smärtfull sådan. Även Luc är gift, men de kan inte förneka sin känslor för varandra. Romantisk kärlek är ju något helt nytt i Mãns liv, hon blir totalt överrumplad och ser sig själv med nya ögon. Hon hade alltid haft svårt att se sig själv i spegeln, tyckte inte att spegelbilden var den samma som bilden hon hade av sig själv

”Men bredvid Lucs ansikte var mitt ansikte mig likt, som en självklarhet. Om jag var fotografiet skulle Luc vara framkallningsvätskan och fixativet för mitt ansikte, som dittills bara hade existerat som negativ.”

Det är väldigt vackra och subtilt skildrade kärleksmöten mellan de två, läckert kryddade med romantiska detaljer ” Vi tillbringade natten med att gång på gång mäta hans långa lårben i förhållande till mitt, räkna antalet kyssar som krävdes för att täcka min kropp jämfört med hans …”

Frågan hur starkt jag skulle uppleva Mãn om jag inte också läst Kim Thúys förra roman kan jag naturligtvis inte svara på, men jag kan heller inte bortse från att jag då kanske skulle tycka ännu mer om den än jag nu gör. I annat fall kanske Mãn faktiskt inte fullt ut når upp till den förras väldiga nivåer.

▪ Stefan Hagberg

Bokomslag

Kim Thúy
Mãn
Översättning:  Marianne Tufvesson
Sekwa förlag 2013

 

Författarporträtt: Cato Lein

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: