Intigheten regerar

Bokomslag

[140202] Livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något. Någon, kanske Sartre, kanske Malte Lindeman, myntade dessa klassiskt sanna rader.

   Livet kan vara en teaterpjäs, ett evigt ofruksamt väntande på en Godot. Eller som i den film jag såg på den pågående Filmfestivalen i Göteborg, The Great Beauty. Där kulturens jet-setare går från den ena festen till den andra i Rom. Ack så tomt och innehållslöst.

Maxim Grigoriev debuterar med en novellsamling betitlad Städer, korta berättelser som utspelar sig i diverse små eller större städer. Eller utspelar sig, det handlar i de flesta fall snarare om miljö- och stämningsskildringar än regelrätta historier. Och även om en och annan ”berättelse” kanske fastnar är det främst den känsla Grigoriev förmedlar som verkar vara hans verkliga ”uppdrag”.

Författaren är född 1980 i Moskva, men uppvuxen i Stockholm. Flera av novellerna tar också sin plats i sovjetryska städer, så som Sankt Petersburg, Moskva och Odessa. Andra städer vi besöker är Berlin, Porto, Potsdam och Aten.

Sehnsucht är samlingens längsta och kanske den novell jag tycker bäst om. Och den kan sägas ”sammanfatta” hela bokens känslostämning och verklighet.

”Sehnsucht, säger den ene av dem och sätter tänderna i kebaben, det är den tyska själens längtan efter det onåbara. Sehnsucht är nattfjärilens flykt mot stjärnorna. Sehnsucht, säger han till portugisen som bor högst upp i samma hus, det är ungefär som det där sausade du snackade om, fast starkare. Det är längtan hem, längtan bort, längtan hit eller dit. Det är det all poesi handlar om, säger han med sin tyska brytning medan ett tunnelbanetåg dundrar förbi på viadukten utanför skyltfönstret.”

Mellan alla stadsbilder och detaljer hittar vi personer, oftast en man eller kanske ett yngre par, som samtliga hasar omkring i närmast total sysslolöshet, eller skall jag säga meningslöshet. De flesta står vid sidan om och iakttar mer än tar del av det som händer i stadens liv. Det är lätt att dra associationer till Alain Tanners film I den vita staden eller till andra filmer av Antonioni. Många beter sig som luffarna i Becketts berömda stycke teater, de går där och väntar, vanligen utan att själva veta på vad. Väntar på något som, det inser vi ganska snart, aldrig kommer att dyka upp. Intigheten regerar.

Människor till synes utan mål eller ens drömmar. Men drömmar kanske de har, det är svårt att veta. Vi får inte särskilt mycket kött på individerna livsben.

Även om det är snyggt och begåvat skrivet tycker jag nog att det blir ganska jämntjockt i längden. Det kan liksom inte bli mera tomt än tomt, om man säger så, och jag skulle nog föredra att författaren kryddade städernas och individernas sinnestillstånd med lite mera av ”story”. Det förekommer trots allt en del existentialistiska tankar hos dessa varelser medan de sitter på sitt rum eller vid ett kafébord, eller vandrar runt i staden. De är alla människor på skuggsidan av samhället, vare sig de är unga skolpojkar, fotografer, åldrade sjömän eller feta anarkister.

Jag gillar när Grigoriev berättar som utifrån ett fotografi.

”Av flickans kläder att döma verkar det vara vår. Det växer inga träd i omgivningen och det gör det svårt att bestämma årstiden. Möjligen har modern hämtat henne från daghemmet på väg hem från jobbet. Det är följaktligen en öde, blek kväll, mars eller september, och världens klara konturer upplöser sig långsamt i halvdagern, som ett stänk bläck i ett glas med vatten. Flickan bär sin fars panamahatt för att ingen skall se att hon saknar hår.”

Det finns stundvis en välgörande osäkerhet i berättandet, likt den i stycket ovan. Men samtidigt också någonting annat, där plötsliga tids- och diverse logiska lapsusar dyker upp. Ibland kan det ha att göra med berättarens dimmiga minnen, och då köper jag det, men vid vissa andra tillfällen blir jag själv osäker på vad det handlar om, på vilken funktion dessa ”misstag” har. Jag kan här och vid på andra ställen i texten få en känsla av att kanske ha missat något. Något filosofiskt djup, eller en berättarteknisk finess möjligen. Men jag vet inte.

ESTRAGON
Kom så går vi.

VLADIMIR
Det kan vi inte.

ESTRAGON
Varför det?

VLADIMIR
Vi väntar på Godot.

ESTRAGON
Det är sant. (Paus.) Är du säker på att det var här?

VLADIMIR
Vad då?

ESTRAGON
Som vi skulle vänta.

▪ Stefan Hagberg

Bokomslag

Maxim Grigoriev
Städer
Albert Bonniers Förlag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: