Poetisk rapport från skolans värld

[150212] Skolan är sedan länge ständigt i fokus för samhällsdebatten, läroplaner och lärare diskuteras i media och Sverige hamnar allt längre ner på diverse listor, bland annat enligt den så kallade Pisarapporten. Samtidigt som vårt östra grannland Finland håller sig kvar i toppen av dessa topplistor. Varför ser det ut så? måste man fråga.

Att vara lärare i dag kan inte vara lätt, det har det förmodligen aldrig varit. Men jag undrar om det inte ställs fler och högre och annorlunda krav nu är det gjorde på exempelvis femtio- eller sjuttiotalet. Samhället ser inte ut som då, är mera komplext och komplicerat. Vi lever inte längre i någon slags idyll, i en liten plaskdamm utanför den stora världen. Kanske lämnade vi denna damm i och med mordet på Olof Palme. Sedan har mycket hänt.

Numera skall den hårt prövade lärarkåren vara så mycket mer än ”bara” lärare. Visserligen har det alltid inneburit ett samhällsansvar och innehaft en uppfostrande roll, men numera verkar de krävas på så mycket mer. Förutom ämneskunskaper och en pedagogisk förmåga behöver läraren också vara psykolog/kurator, administratör, sammanbindande länk mellan skola, elev och föräldrar, och samhället. De skall också sätta betyg och därmed riskera att stämpla en ung människa för livet. Snart måste de kanske städa också, om de inte redan gör det.

Skollagens första kapitel, fjärde paragraf talar om utbildningens syfte. Den skall Främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Daniel Blixt (född 1975) är gymnasielärare i Stockholm sedan drygt tio år, han har således erfarenhet av och funderat på det ovanstående. På att det vanligen endast pratas om och diskuteras betyg och nivåerna på ”torra” kunskaper. Nu har Blixt skrivit en diktsamling, hans debut, Utvecklingssamtal, som utgår från att ovanstående paragraf inte är möjlig att efterleva endast med hjälp av höga betyg och ämneskunskaper.

Men hur kan man kräva eller förvänta sig att alla som befinner sig i skolan skall klara sig bra eller utmärkt; med ”stökiga” klassrum, och när det finns så många med ”speciella krav/behov”. Alltfler verkar bli diagnosticerade med diverse bokstavskombinationer, många kommer hit på flykt undan någon vidrig krigshärd, galen diktator eller lika galen (extremistisk)religiös ledare. Kanske lider de av PTSS (PTSD), kanske kan de inte svenska eller ens läsa på sitt modersmål. Hur lätt är det då att lära ut? Hur lätt är det då att vara lärare? För att inte tala om att vara elev.

Enligt en text Blixt skrivit om sig själv i Svensk bokhandels vårkatalog försöker han själv göra vad han kan för att ovanstående skolparagraf skall bli en möjlighet. Han vill försöka vara där för sina elever när de behöver honom, han försöker lyssna och förstå dem och ta dem på fullaste allvar. Med andra ord; respektera dem som de människor de är.

Skolan är en komplex värld mitt i världen. Här följer ett antal rader utryckta ur Daniel Blixts diktsamling, där jag försöker ge en någorlunda täckande bild av hur dagens skola kan se ut och fungera, alternativt inte fungera, och även ge en bild av vad som väntar den som önskar läsa Utvecklingssamtal (som jag tycker att man skall göra)

”Att sitta i rummet med en elev.
Att lyssna på det ordlösa.”

”Vad är frånvaro när mamma inte är närvarande?”

”Förlust och skuld: livets två grundlagar.”

”Upproret mot makten har ersatts av upproret mot sig själv.”

”Fascism och barndom.
Ensammare kan ingen vara än guds stora barnaskara.”

”För att mänsklig ondska saknar gränser.”

”Klassrummet är fyllt av gränstvister.”

”Varför har du inte historieboken med dig?
Det har jag visst!
Den sitter fastnålad i bröstet
under strupen,
bredvid hjärtat.”

”De kommer in i klassrummet som barn alltid gjort.
Inget är nytt och allt är unikt.

Deras första texter är som uråldriga bilder.
De bär mänskligheten utan att veta om det.”

”Att ett hjärta kan slå så hårt
när det är så litet.
Att ett hjärta kan minnas så mycket
fast jorden är så stor.”

”Snart är vi alla vittnen. Ingen kan leva utan att vittna.
Ingen kan leva utan vittnen.”

”Det går inte att återge sanningen. Det sanna och det rena –
lika undflyende som ett utrotningskrig.”

”Eleven säger:
Tro inte att du känner mig eller snön som faller
eller vad solen gör om våren.
Du är läraren som tänker på allt utom dig själv.
Därför är du ingen.”

”I små hjärtan skall verkligheten rymmas.”

”De har mött för mycket verklighet.”

Men Daniel Blixt är inte enbart lärare och poet, han är människa också; människa och man, människa och son. Och insprängt mellan skolans värld och världen där ute finns den privata. Den världen får vi också viss inblick i genom andra dikter där poetjaget (kanske inte nödvändigtvis lika med författaren) kämpar med sig själv och sin historia, med andra delar av sin verklighet.

Stundvis blandas de olika rösterna; är det författarens, handlar det om hans mamma, är/var hon också lärare? Och hur var det med relationen till pappan? Vuxenperspektivet skiftar till barnens, elevernas till lärarnas till poetens.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Daniel Blixt
Utvecklingssamtal
Norstedts 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: