[170427] En solig vårdag hamnar jag på Årsta bibliotek och fastnar i läsning av Björn Elmbrandts fascinerande bok Innan mörkret faller (2015). I boken ställs den enkla men ändå så komplexa frågan om 30-talet är på väg att hinna ikapp oss. Hör vi stöveltrampet och ser vid de bruna stråken som målas i porträttet av samtiden? Eller väljer vi att uppfatta något annat?
Elmbrandt talar om ett mörker som lägrar sig över vårt samhälle, allt oftare och allt mer. Ett mörker som sedan boken gavs ut, år 2015, har blivit allt kompaktare. Tecken saknas inte: Moderaternas utsträckta hand mot Sverigedemokraterna, Orbans allt kompaktare dominans i Ungern, Le Pens allt starkare ställning i Frankrike, Brexit och Geert Wilders framflyttade positioner i Nederländerna. För att inte tala om den överkammade mannen i Det stora landet på andra sidan Atlanten. Mannen som hotar med att bygga en mur söderut och hindra människor från ”fel” länder att komma in i hans förlovade land.
Det är sannerligen lätt att bli pessimistisk, att gräva ner huvudet i sanden och hoppas på att någon annan ska agera eller att det otäcka ska gå över. Samtidigt går det alltid att vrida på perspektivet och konstatera att det i de flesta länder finns en majoritet som inte röstar på bruna och populistiska partier. Vi, den stora majoriteten demokrativänner, vad gör vi och gör vi tillräckligt? Uppenbarligen inte.
Istället åser vi hur många oroväckande tendenser växer sig allt starkare. Det kan handla om makroförändringar eller mikroförändringar. Som att bruna och populistiska partier växer sig allt starkare i våra parlament eller mindre förändringar, som hemska våldsbejakande terrordåd av olika sort, exempelvis det i Stockholm eller den mot judiska mötesplatsen i Umeå som nu stängts efter upprepade hot och trakasserier. Allt detta sker och vi kan inte längre blunda för det. Allra minst kan vi blunda då det demokratiska samhällets motmedel ter sig allt mer verkningslösa. Istället märks splittring, handfallenhet och förtvivlan.
Frågan blir då återigen: Vad kan vi, den demokratibejakande majoriteten, göra? Vad kan vi göra för att häva den apati och hopplöshet som breder ut sig?
Om vi vänder oss till Elmbrandt handlar det, som så ofta, om ekonomi. Att det sentida kapitalistiska samhället med dess mäktigaste aktörer och diskursförare, de nyliberala ekonomerna, tillåts hållas gång efter annan, kris efter kris. Att deras nedskärningslösningar ständigt får råda och skapa social nöd, splittring och oreda. Att dessa ekonomer alltid, oavsett utgång och konsekvenser av åtgärdspaketen, ändå ges rollen som ”dominerande experter” nästa gång det krisar. Att marknaden styr och inte de många människorna.
Istället bör vi ha mod och trotsa dessa sanningar och att skapa en europeisk New Deal, en handlingsbas som gör att våra samhällen håller ihop och präglas av mer integration än idag. Idag då stora delar av befolkningen känner sig svikna och lämnad på bar backe i globaliseringens vinddrag. En besvikelse som öppnar upp för politiker med enkla lösningar, byggda på revanschism, bitterhet och vi-mot-dom-tänkande.
Även i DN (27/4-17) spelas ett liknande ackord. Det är Olle Svenningson som vänder sig mot vänsterkollegan Åsa Linderborgs tankegång ”att Emmanuel Macron är en lika farlig presidentkandidat som Le Pen”. Här utmålas Lindeborgs röst som signifikativ för en extremvänster som utan urskiljning buntar ihop åsiktmotståndare, utan att skilja på om de är sprungna ur demokratisk mylla eller fascistisk mylla. I linje med detta menar Svenning att det finns många beröringspunkter mellan vänsterpopulism och högerpopulism. Hos båda lägren återfinns ledstjärnorna patriotism och nationalism, i båda lägren oreras det om eliternas förräderi mot massorna och i båda lägren riktas ilskan mot en diffus överhet, som svikit de enkla arbetande massorna, verklighetens folk.
Vad är det då som ytterst står på spel i det franska presidentvalet och i samtidens tätnande mörker? Hos Svenning handlar det inte om ideologisk renlevnad och kapitalism, utan om något långt mer livsnödvändigt: att mota bort fascismen och trygga demokratin. En demokratins överlevnadsinstinkt och i den ryms alltid fler än partikamrater och närmast troende. Här måste vi stå tillsammans, mer än idag.
Hos Elmbrandt handlar det mer om att trygga välfärdsstaten från nyliberalernas nedmonteringsvilja, att skapa ett nytt sätt att tänka och göra samhälle och politik, bortom marknadens upprepade stålbad, utslagning och exkludering. Annars kommer stöveltrampet tillbaka, som ett hatbrev på posten eller en samling arga troll i mejlkorgen.
Personligen tror jag att det går att hålla dessa två perspektiv levande samtidigt. Vi kan angripa både orsaken och symptomen på samma gång. Fascismen och populismen närs som sagt ofta ur missnöje och bitterhet, men ingen fascist eller populist är enbart ett offer för omständigheterna, alltså globaliseringens utslagningsmekanismer och elitens påstådda ovilja och egoism. Inför dessa arga brunpopulistiska krafter kan vi inte bara stanna upp och hänvisa till att de har svikits av någon diffus och manipulativ kraft eller elit. En kraft eller elit som aldrig är vi själva, alltid någon annan. Kapitalet, Kultureliten. Överklassen eller PK-gänget, vilka de nu är. Vem räcker upp handen eller råkar ha telefonnumret till dem? Så vi kan snacka vett. Rim och reson. Jag bara undrar.
Att agera så vore att frånskriva alla parter ansvar och ett handlingsutrymme. Då blir maktlösheten ändå större. För på så sätt kan varken de brunpopulistiska massorna eller vi själva kan påverka ordningen, bara hoppas på att de diffusa, svekfulla och manipulativa makteliterna lägger av. På så sätt hamnar vi lätt i en ödestragedi, där den mörka utvecklingen löper på, medan vi alla sitter och tittar på i salongen, med vrede i sinnet och popcorn i handen.
Hålla två perspektiv igång samtidigt, var det. För sällan har det visat sig så framgångsrikt att ensidigt isolera, fördöma och bekämpa åsiktsmotståndare. Inte heller fastna i ideologiska ställningskrig eller prestigediskussioner. För i utanförskap, avskildhet och isolering kan de sjuka åsikterna gro ostört. Men i det spräckta och uppluckrade utanförskapet öppnas ett utrymme för att ompröva sig själv, att tänka om och agera annorlunda.
Samtidigt ska inte det demokratiska samhället acceptera att dess yttersta gränser överträds: hets mot folkgrupp eller hatbrott är precis vad det är – kriminella handlingar. Våldsamma attentat, varifrån de än må komma, ska inte heller tolereras, förminskas eller relativiseras bort. Här får vi förlita oss på lagens och ordningens mekanismer, tillsammans med nödvändiga komplement och korrektiv som den fria pressen och det öppna debattklimatet. Eller ditt och mitt meningsfulla, demokratiska samtal vid fikabordet.
Med detta sagt, måste vi inse att kampen mot bruna, våldsbejakande och populistiska krafter aldrig kan stå på bara ett ben. För den måste stå stadigt, med båda benen på marken samtidigt. Vi måste å ena sidan förstå att det ofta finns djupare liggande förklaringar till att folk dras till brunpopulistiska strömningar, men å andra sidan aldrig acceptera och ursäkta att dessa människor och strömningar försöker omkullkasta vår demokrati. Det handlar kort och gott om att hålla två perspektiv och handlingslinjer igång samtidigt. Att både analysera och agera, förstå och bekämpa, att se orsak och symptom samtidigt.
Ty det finns ingen annan väg, såvida vi inte vill fortsätta att skaka på huvudet eller byta kanal så fort vi tittar på nyheterna. Såvida vi inte vill fortsätta att tycka synd om oss själva och om dem som skadar oss. Allt medan mörkret fortsätter att falla runt omkring oss.