Som att recensera någons liv

Författarporträtt foto Jasmin Storch.

[190914] Kan man recensera en människas liv? Frågan dyker upp när jag läst och nu skall skriva om Linda Boström Knausgårds nya bok Oktoberbarn. Jag skriver bok och inte roman, för av någon anledning känns det hela mer som besläktat med Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, än en roman. Åtminstone inte i jämförelse med den suveräna Välkommen till Amerika. Det känns mer som en självbiografi/memoar. Om det är meningen eller om det är något hos mig och min läsning vet jag alltså inte. Som förut använder sig Boström Knausgård oblygt av sin egen och sin familjs historia, samtidigt som man självklart aldrig kan vara helt säker på att allt ”gick till just så”.

Den som tidigare har läst författarens alster känner följaktligen igen sig i den känsliga och i perioder sköra Linda, familjen med den skådespelande mamman och frånvarande fadern. Hur hon från unga år upp i nuets vuxna liv med ojämna mellanrum hamnar på diverse psykiatriska avdelningar, blir matad med mediciner och elchocker (ECT). Och jag förfasar mig över att det verkar se ut ungefär likadant i dag som när exempelvis Elgard Jonsson, ”Tokfursten”, på sjuttiotalet hasade omkring på Säter och fick sina ”Harsprångsfrukostar” (strömmen togs från Harsprånget). Har vi alltså inte kommit längre i psyk”vården” än denna morbida tro på elchocker? Oktoberbarn är hur som helst en svidande aggressiv kritik på den ”tron”

”Jag önskar jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte längre mina dagar och nätter, eller varför jag föddes. Allt jag kan säga är att jag var där i olika långa perioder mellan 2013 och 2017 och att de utsatte min hjärna för så mycket ström att de var säkra på att jag inte skulle kunna skriva det här.”

Men det kunde hon som tur är.

Vad är en författare utan sina minnen, vad är en människa utan ett fungerande minne?

Berättelsen vindlar fram och tillbaka över tid; författaren gör nedslag i barndom såväl som ungdom och kanske framförallt i nutiden i familjen med mannen (Karl Ove Knausgård) och de fyra barnen, de ljusa stunderna och krälandet i depressionsperioderna.

Det är självklart att barnen kommer i kläm, att de blir och i värsta fall känner sig svikna eller osedda av en mamma som då och då är frånvarande. All denna skam och skuld Linda känner över det är tungt att ta del av. Alla självförebråelser och nedvärderingar av sin person, det ständigt gnagande dåliga samvetet. Samtidigt står hon ofta starkt upp för sig själv, men hur stark kan man vara som intagen på psykiatrisk klinik? Liggande fastspänd på en bädd med bettskena i munnen och elektroder fästa på huvud och kropp, väntande på att strömmen och de epileptiska kramperna ska dra igång. Låt vara att hon då är sövd och inte riktigt med, men hon vet ju vad hon går igenom. Utsatt ligger hon där, i fabriken som hon kallar det, och kan inget annat. Ingen verkar ha en avvikande åsikt om värdet av denna behandling.

   Ramen i boken är att Linda är tvångsintagen, ibland tänker hon, ibland berättar hon för någon vårdare det vi läser. Ofta är det i ”samtal” med ett du (Karl Ove). Det handlar mycket om nuet, där mannen har begärt och fått skilsmässa, splittrat familjen. Men författaren kritiserar inte med ett ord något han gjort eller sagt. Även om det mellan raderna stundvis kan anas en bitterhet och sorg. Det handlar också om obegripligt oförstående och okänsliga läkare, men även om motsatsen bland vårdpersonalen.

Om man som jag läst det mesta Boström Knausgård skrivit (och hört ett Sommarprogram i ”ämnet”), och även om allt detta nu inte måste vara absolut självbiografiskt korrekt, känns det som att man ”kan” historien skapligt vid det här laget. Inte enbart ”känner igen sig”, utan att det kanske inte längre känns så fräscht och spännande. Och om man dessutom har läst en del annan liknande litteratur, som Beate Grimsruds En dåre fri och Andreas Lundbergs debut häromåret, Storm i den pelare som bär, plus har en nära vän med liknande erfarenheter av tvångsvård och elchocker, kan det lätt bli för mycket av samma saker.

Trots allt det starka och en välskriven bok tänder jag alltså inte som jag tycker att jag kanske ”borde göra”, jag kan uppenbarligen inte distansera mig tillräckligt från det jag tidigare läst och hört.

Å andra sidan blir texten inte mindre viktig för den sakens skull. Linda Boström Knausgård visar med all önskvärd (?) tydlighet att de gamla insnöade idéerna med ECT-behandlingar för länge sedan borde vara förpassade till sjukvårdsmuséer.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Linda Boström Knausgård
Oktoberbarn
Modernista 2019

 

Författarporträtt foto Jasmin Storch (beskuret)

Romanen har även recenserats av Leif Wilehag.
Du kan läsa den recensionen här.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: